nfasth.blogspot.com

Norrlandsroadtrip (femte och sista stoppet)

2011-10-12T09:25:00.000+01:00

Jag har haft så fullt upp den senaste tiden, utöver att jag varit lat, att jag helt låtit bli att lägga upp bilderna från vår norrlandsroadtrips sista stopp: en vecka i Häggsjövik, Jämtland.

Men här kommer skiten hur som helst. Många av bilderna finns att beskåda i större format på http://nfasth.tumblr.com.

Husbygge på backen i byn.

En tripp upp till utsikten.

Väldigt dåligt hjortronbestånd. Mycket imponerande lämmelbestånd.

Från den 18/6 öppnar vi de flesta dagar vid 10 eller 11. Då och då så tidigt som 9. Men VISSA dagar inte förrän 12 eller 13.
Vi stänger ungefär 15.30 eller 16.45, ibland 18.00. Men en del dagar kan vi ha öppet på kvällen till 21.00 eller 24.00, medan vi andra dagar inte är där över huvud taget, men på sommaren är vi där nästan jämt, utom när vi är någon annanstans, men då är vi ändå i närheten.
Ring om ni vill vara helt säker!
Frågor på det?

Nu: BÄÄBISAR!

Det får vara nog.

Norrlandsroadtrip (mellan fjärde och femte stoppet)

2011-09-10T15:14:00.005+01:00

Lite mer Axel Carlsson. Vi fick frukost. Sen fick vi lite sällskap. Senare, på kvällen, hann vi få varsin sista kram.

Efter lite allt möjligt och lite av varje, begav vi oss nästa dag mot Jämtland. Det här är vägen mellan Umeå och Häggsjövik.

Ett regnoväder som störde sikten gjorde att vi stannade på en parkering längs vägen och hängde lite i sov-/vardagsrummet en stund.

Hästkrafterna bar oss ständigt framåt.

Och roligare än så blir det egentligen inte. Inte resemässigt, i alla fall. I det här inlägget. Vad som däremot kommer är en hel drös bilder från ett hus vi hittade och gjorde inbrott i längs vägen. Obs: det var övergivet. Och fallfärdigt. Men det var spännande och trevligt.Större version

11 09 05 (Roadtrip, fjärde stoppet)

2011-09-05T08:40:00.004+01:00

På grund av sjuk och upptagen och massa andra såna tråkigheter, har det tagit en jävla tid att gå igenom semesterbilderna. Men här kommer nu ännu en uppdatering från vår roadtrip. Nu för cirka jättelänge sedan.

Först ut: Höga kustenbron

Sen: Utsikt.

Människoliften agerar också mathiss.

Världens bästa Axel! Och hans Umeå, där inte alls så många hus som han först trodde faktiskt är byggda av trä.

Om jag skulle ha ett körkort kanske det skulle se ut så här.

Axel och Axel på Tove.

Axel och Tove och Jag på marken.

SLUT!

Sen åt vi pizza och sov.

Mer om det någon annan gång.

HERRÅ.

11 08 25 (Roadtrip, tredje stoppet)

2011-08-25T14:59:00.004+01:00

Vi vaknade i Fränsta, hos Sara. Vi fick frukost. I Fränsta. Hos Sara.

Här är hon. I Fränsta. Sara.

Vi åkte på en liten utflykt.

Typ här var vi.

Sedan lämnade vi Fränsta bakom oss. Och Sara.

Vi åkte till Härnösand.

Det är så tråkigt att visa bilder så smått, som jag klagat på tidigare. Därför kommer här några bilder ha länkar till något större versioner. Det blir mindre tråkigt så, tycker jag.

större version här

större version här

Tre stycken Tove i en och samma bild.

större version här

större version här

Fint och väldigt speciellt kvällsljus på campingen. Den första natten vi faktiskt sov i Våldtäktsvagnen. Det var väldigt mysigt.

Där tog således stopp tre slut.

11 08 23 (Roadtrip, andra stoppet)

2011-08-23T09:16:00.003+01:00

Den andra dagen på vår resa mötte oss med sol och värme. Vi lämnade Rönnäs bakom oss, mätta och belåtna, för att åka till Toves kusin, Sara Linderoth, i Fränsta.

Vi hittade en sjö längs vägen.

Där blev vi sandiga.

Och blöta.

Oresjön.
Härlig sandbotten, trevligt långgrunt, klart och fint vatten.
Förträffligt angenämt, som man på tok för sällan säger.

Nämnde jag att vi blev sandiga?

Vi fick ett tips av Jessica och Anders, som vi besökte dagen innan, att ta vägen förbi ett ställa som heter Lammkatedralen, en fin hälsingegård i - alldeles riktigt - Hälsingland.

Där fanns grisar,

höns,

själva katedralen,

och bää-bisar. Men de var inte så sugna på att vara i närheten, så jag har ingen bild på dem. Ni får lita på mig, de var faktiskt där; de fanns faktiskt!

Jag kommer inte ihåg riktigt vart det här var, och jag är lite för lat för att ta reda på det. Men det är hur som helst en kyrka som brann ner för ett tag sedan, som därpå byggdes upp och om på nytt. Den är relativt nybyggd - jag minns inte om det var på 90- eller 00-talet, men jag tror det var därikring någonstans. Byggd i ett slags modern stil som ändå matchar de gamla idealen.

Nu är det ju så här, att jag skiter väl för fan i kyrkor, liksom? Men skit i det, för den var fin.

Efter den kyrkan ett slags tidshopp. Via Sundsvall in till Fränsta, till en kyrkogård där. Mycket kyrka blir det.

Obs! Från och med nu: inga fler kyrkogårdar eller kyrkor.

Så här såg jag ut. Jag hade längre hår då. Sedan dess har jag besökt en lite väl nitisk frisör som såg till att ändra på det.

Okej, en kyrka till. Men den är bara i bakgrunden! Fast nu får det vara nog.

Slut dag två.

11 08 17 (I väskan)

2011-08-17T12:45:00.003+01:00

En liten paus i semesterbildsuppdaterandet. Det här är vad jag i största allmänhet bär med i kameraväskan, och vad som gjorde mig sällskap däri under semesterbildsfotograferandet.

Skrivblock (man kan inte ha för många; man har alltid för få).
Hörlurar (dåliga).
Fjärrutlösare, två delar.
Pollenpiller och huvudvärkstablett.
Ficklampa.
Halstabletter.
Näsdukar.
Visitkort.
Multiverktyg (+ fällkniv på nyckelknippan).
Resekort Östgötatrafiken.
Anteckningsblock (man kan inte ha för många; man har alltid för få).
Pennor (man kan inte ha för många; man har alltid för få).
Mikrofiberduk.
Kam (ooh la la).
Bok (läsning).
Pass.
Magasinet Fienden (mer läsning).
Telefon.
Blixt (sb-600).
Batteriladdare.
Etui med extra minneskort.
Nikon 35/1.8.
Nikon D7000 med batterigrepp och ett Sigma 24-70/2.8 (+ 2st 16GB minneskort).
Minneskortsläsare (som jag glömde ha med på bilden).
Väska (National Geographic axelrämsväska, medium).

11 08 12 (Roadtrip, första stoppet)

2011-08-12T08:25:00.005+01:00

Jag och Tove åkte bil upp till, och runt en aning i, Norrland. Den första dagen stannade vi på Sveriges troligen mest idylliska plats.

Rönnäs.

Mer om det alldeles strax. Först vill jag bara att ni ska se Våldtäktsvagnen, som jag dubbade den. Vårt färdmedel. Vår sovplats, några gånger (fast egentligen inte ofta nog; vi var galet bortskämda hela tiden).

Hur som helst, här är den.

En folkvagnsbuss, men inte den där romantiska varianten man tänker sig när man hör ordet. Det förekom ingen hippieism, inget Little miss sunshine. Den här bilen är mer våldtäktsinspirerande än den är kärleksimponerande. Tonade rutor så det är nästan omöjligt att se in. Grå och otroligt anonym fasad. En stor jävla resårmadrass mitt i alltihop.

Ungefär världens bästa idé. Resårmadrassen, alltså. Toves far peppade på att vi skulle ta den här bilen istället för deras Saab. De kom på besök och hade med sig Våldtäktsvagnen. Han visade den, och vi tänkte visst. Det här ser väl ut att vara bra. Man sitter högt och ser bra och allt sånt.

Sedan öppnade han dörren på sidan. Och där var den, madrassen. En hel - en RIKTIG - säng. Allt förutom ben. När vi sov där hade vi bäddmadrass, ett tjockt och skönt täcke, två kuddar var.

Förra året var Tove och jag på cykelsemester på Gotland. Vi trampade som idioter hela dagarna och spände upp tältet och nästan svimmade däri på kvällarna, på hårda liggunderlag i sovsäckskokonger. Svettigt, fuktigt, tungt och jobbigt.

Vi tänkte från början att det skulle vara en sån enorm lyx att bara slippa cykla runt överallt, och att tältandet därför inte skulle vara något problem.

Men sen. Sen fick vi tillgång till Våldtäktsvagnen, och allt förändrades. Alltså, ni ser ju! Dessutom är den liten nog osv att checkas in som tält på camping. Det kändes ganska fuskigt, men det kändes oändligt lyxigt.

Särskilt i kontrast till förra årets eskapader.

Men nog om vagnen. Kom så drar vi oss tillbaka till den ultimata idyllen som vi fick uppleva den första natten på vår resa. Den natten sov vi inte i Våldtäktsvagnen. Nej nej, den natten fick vi en egen jävla lägenhet. Där fanns en dubbelsäng och allt.

Vi kommer dit snart.

Först bara en bild för att visa rådande väderlek just vid det tillfället.

Och sedan en bild för att börja illustrera just hur idylliskt där var.

Här kommer Jessica, fina, snälla, mysiga Jessica.

Först bara en parentes: Det här är en av många anledningar till varför det är tråkigt att visa bilder digitalt, eller främst att visa bilder på internet. På www. En fin print av den här bilden skulle visa den ganska intressant. Men här, 747 pixlar bred, är den mest bara lite halvtrist. Bilden under visar ett utsnitt i cirka 80% storlek av originalet. Det är sånt man inte ser på www.

Men det där är något jag kan pladdra på om någon annan gång. En liten föreläsning eller nåt sånt. Nu åter till idyllen.

Det där var då Jessica. Det var henne och hennes kille/karlslok/pojkvän/sambo, osv etc, Anders som vi var där och hälsade på. Och deras underbara varelse vid namn Timmer, som kommer på bild alldeles strax. De bor på världens underbaraste gård i världens underbaraste by, i världens gulligaste lilla hus under världens gulligaste lilla förutsättningar.

Här kommer vi, liksom, och tränger oss på. Dundrar upp med Våldtäktsvagnen för uppfarten och har i förväg tvingat till oss (nåväl, frågat om) eventuell sovplats.

Och vad möts vi av?

Grillparty. Världens godaste mat, i världens mest idylliska idyll.

Det här var en väldigt farlig början på vår resa. Jämför man med förra årets Gotland, så började den dagen med att vi kom iväg på tok för sent, med ett cykeldäck vi inte trodde skulle hålla, i monsunregn; vi fick inte upp tältet förrän solen hade gått ner. Det var väldigt mycket misär den gången.

Den här gången? Absolut noll procent misär.

Men det är väldigt farligt att börja sin resa med den här bra-nivån. Ju högre man kommer, desto längre fall och så vidare.

Nu tar vi och förstärker bilden av idyllen en aning. Nämnde jag att Rönnäs ligger i Dalarna?

Får det lov att vara ett stycke utsikt över en liten del av byn från gården, månne?

Grillmästare Anders.

Det fina paret. Här är också en bild jag valt att visa i två bilder; den senare är ett utsnitt i ungefär 60% av originalstorlek.

Och här är Timmer! Nog den härligaste hund jag mött. Hans hobby: gräva hål.

Fler djur på gården förutom hönsen och hunden - en sån häringa.

Efter grillningen, en liten utflykt till fäboden i skogen.

Ett litet Timmer-medley.

Så fina och bra!

Så fint och bra!

(Tillbaka på gården, mer utsikt) så fint och bra!

Efter glass och jordgubbar och te promenerades vi ett par hundra meter ner till byhuset, i vilket en lägenhet stod redo till vårt förfogande. Dubbelsäng, egen toalett, och allt det där. Sömnen var lättfunnen.

Nästa morgon: dimmidyll. Eller idylldimma. Eller bara dimma i idyllen. En hund rastades utanför köksfönstret.

Utsikten var just för tillfället förvisso ganska fin, men inte den sträckte sig inte så långt.

Här fick vi sova.

När vi kom tillbaka upp till vårt värdpar bjöds det på lyxfrukost med både gröt, fint och härligt bröd, körsbär, allt, allt man kunde tänka sig vilja ha. Förutsatt att man var jag. Vilket jag var. Alltså: Där fanns allt jag kunde tänka mig vilja ha i frukostväg.

Det här var alltså den första morgonen på vår resa.

Farligt, minst sagt.

Bilden på fågeln får avsluta det här inlägget. Inlägget från resans första stopp.

Tack Jessica och Anders för allt det fantastiska ni bjöd oss på!

.

11 07 25 (Tove Andersson och gratulationskorten)

2011-07-25T17:17:00.001+01:00

Tove Andersson har fått hem en förstaupplaga av sina gratulationskort! Först till kvarn och så vidare.

http://toveandersson.se för mer information.

För beställning och ÄNNU MER information: http://toveandersson.se/bestalla.html

11 07 24 (Kopparberg)

2011-07-24T15:41:00.006+01:00

Först: lite olika, främst bilder från Kopparberg, där jag var på en snabbvisit.
Sedan: massa jävla bilder på en jävla ... grej. Det var allt. HERRÅ.

11 07 21 (Vattendroppar)

2011-07-21T09:32:00.003+01:00

Ett gäng jävla närbilder på vattendroppar och grejer.

11 07 14 (Mjölby)

2011-07-14T09:07:00.007+01:00

Sagan om ett samhälle; sagan om en småstad.

Upp i rimlig tid, ladda resekort, ombord på tåg. Dagens första krok för att hänga minnen på: Hon som sitter två säten framför mig och lyssnar på någon slags technomusik som går ut på att upprepa samma fras om och om igen i ungefär sju minuter. Lyckligtvis fann jag ett par gamla slitna hörlurar längst ner i min väska och kunde kontra med min egen musik, alldeles precis över rimlig ljudnivå. Ty om jag lyssnade på rimlig ljudnivå hörde jag fortfarande technotjejens musik genom min egen. Jag glömde säga åt henne att ta ett noggrant farväl av de toner som hon nu skulle förlora förmågan att höra, som skulle ersättas av tinnitus och försvinna. Men å andra sidan var klockan tio på förmiddagen. Hon kanske inte hade fått något kaffe. Det kan vara värt att döda några frekvenser för att kompensera kaffeförlust.

Men vad spelar något av detta för roll? Ingen. Det spelar ingen roll. Det har ingenting med någonting att göra, förutom att det var vad som hände under vägen dit. Vägen till Mjölby.

Vad hände sedan i Mjölby då, som gör att det är viktigt nog att ta upp? Inget. Inget särskilt. För väldigt många, i alla fall. Jag harvade på lite på ett projekt tillsammans med David Torell och Mattias Frisk. Det handlar till stor del om Mjölby porslinsrävsmuseum och till stor del handlar det också om Mjölby självt. Och även om andra saker. Mer detaljerat än så kommer jag inte nämna det.

Hur som helst kommer det i slutändan bli ett massivt didaktiskt epos av enorma proportioner, som kommer kunna lära dig något om vad det är att bo i vår del av världen, bland annat. Det kommer bli lika magiskt som det kommer bli massivt, och lika inspirerande som det kommer bli imponerande.

Typ.

Det är ju alltid svårt att säga innan det är klart, och klart är det inte än på ett tag.

Men! Bara för att man är på en plats för att jobba med ett särskilt projekt, betyder ju inte det att man inte samtidigt kan syssla med annat vid sidan av.

Således kommer här en lite mindre berättelse om en dag i Mjölby, en dag i juli månad, tvåtusenelva år efter en fiktiv karaktärs födelse i en av världens mest populära böcker.

Här följer så sagan om Möjlby. Gör dig beredd på att inte bli imponerad. Gör dig beredd på att titta lite på några bilder, och sen är det inte så mycket mer med det ... Ja. Gör dig beredd på det.

Nu har ni fått bilda er en uppfattning om hur Mjölby ser ut. Kom så går vi in i en gammal skolbyggnad eller vad det nu är. Dr. Alban håller till där inne! Följ med.

Där är han! Han är för Pepsi, tror jag.

Det var allt. Häng med ut igen.

Kom ihåg att tvätta händerna!

Nedan följer en katt.

Avancerad vitbalans.

Här sker ett tidshopp. Under tiden har intervjuer, matinköp och -intag, med mera, ägt rum.
Efter tidshoppet: ölbärs i ateljén.

Nu vill jag bara pausa det hela en sekund, för nästa bild tycker jag jättebra om. Vänligen fortsätt.

Det var allt. Hoppas du blev alldeles lagom underväldigad efter den svulstiga inledningen. Kanske kan jag göra något bättre nästa gång. Så det är bäst du inte glömmer bort det här.

11 07 13 (Pompom)

2011-07-13T09:04:00.002+01:00

Det var Pompom i parken här om dagen. Solljus, musik, picknick och mys, typ. Det var allt.

11 07 09 (Först lite annat och sedan hafvet)

2011-07-09T10:50:00.004+01:00

Äntligen har vi två cyklar här. Förvisso gör det nästan ont att cykla på den ena - den har en hård sadel som sitter lite för högt, bland annat - men en cykel är det likväl, och alla frihetskänslor därmed förknippade finns på plats. Här är bilder från en liten cykeltur en kväll mitt i veckan en dag mitt i sommaren runt omkring mitt i Östergötland. Vi gav oss ut runt klockan 22:00 bara för att vi kunde.

Och just för tillfället har vi också tillgång till en bil. Det är heller inte helt obekvämt. Vi åkte till S:t Annas skärgård. Där förekom hav, matsäck, bad, sol, och all annan sån där ljuvlig skit som man för sig med när man är ledig och på utflykt.

Obs: benen och fötterna på den sista bilden tillhör undertecknad.

11 07 06 (Blandat och special)

2011-07-06T10:03:00.002+01:00

Bonus:

Special:

11 07 03 (Intendent Frisk)

2011-07-03T09:24:00.002+01:00

Intendent Frisk beräknar och förklarar.

11 07 01 (Cykeltur)

2011-07-01T17:26:00.005+01:00

Här är några bilder från en cykeltur. Mestadels sjön Glan och vägen till den från Norrköping. Fina grejer. Jag trampade nästan på en huggorm (fick dock ingen bra bild på den) och filmade en hel drös andra ormar som simmade runt i vattnet kring båtbryggan lite längre ned bland bilderna. En av dem fångade en fisk som lyckades rymma. Det fick jag också på film. Spännande grejer. Dock vet jag inte om det gjorde mig så jävla badsugen, trots värmen.

11 06 30 (Re: SN och humaniora)

2011-06-30T08:59:00.015+01:00

Ett anspråkslöst förtal

Hör på mig nu, rimlighetens och effektivitetens folk. Vad jag presenterar framför er här är inte något annat än förslag på vad som torde vara ren och skär självklarhet. Låt mig presentera det på följande vis.

Egentligen är det ju väldigt ineffektivt att föräldrar själva ska lära sina barn att prata. Dels tar det ju tid, kraft och energi från föräldrarna - tid kraft och energi som skulle kunna användas till arbetsverksamhet - och dels är det väldigt sällan så att föräldrarna själva är de med bäst kunskap inom språkutlärning.

Nej, det bästa torde vara att barnen vid ungefär ett halvt års ålder börjar i skolan. I och med att det är ett halvt år, får barnet tid att acklimatisera sig vid omvärlden utanför livmodern; det första halvåret fungerar lite som ett slags sommarlov för vila och styrkesamlande.

Den första dagen i den sjunde månaden i en ny människas liv, bör den riktiga språkundervisningen påbörjas. På så sätt kan man tycka att barnet i fråga borde vara språkfört och välrutinerat nog att välja sin egen gymnasielinje någon gång runt tioårsåldern, istället för runt femton som det är nu. På så sätt har vi sparat in hela fem år i ren effektivitet.

Det är ju känt och konstaterat fakta att människan är som starkast och spänstigast i sina yngre år. Ju äldre man blir, desto mer ineffektiv blir man, när man väl passerat en viss gräns. Människans liv bör därför ägnas åt arbete i så hög grad som möjligt tills denna gräns är nådd. För att påskynda detta är den kommunala språkundervisningen istället för språkundervisning från föräldrarna ett förslag.

Ett annat förslag har Svenskt näringsliv kommit med: Att - i en förlängning - helt sudda ut de humanistiska ämnena från (ungdoms)universitetsämnena. Om man så tidigt som möjligt skola bidraga till att vara en effektiv del av mänskligheten, är det den tekniska vägen som skall tas. Här råder det inga kluvna meningar och det är inte tu tal om saken: Effektivitet nås genom hårt tekniskt arbete. Det är allmängiltig kunskap att en humanist endast lägger 4-6 timmar på sina studier i veckan: Nämligen föreläsningar och seminarier. Övrig tid lägger en humanist på sådana saker som att sitta hemma och konsumera litteratur (något som skall begränsas till överåldern, som den nya klassen kommer heta - mer om det strax), gå på museer och dricka rödvin i våra parker. Ett fullt och sant slöseri med tid såväl som liv.

En studerande av de tekniska ämnena, däremot lägger i snitt ner minst 60 timmar per vecka på sina studier. Det enda som bör kunna ändras här (förutom att snittåldern sänks med dryga åtta år, då barnen kan komma tidigare ut i skol- och arbetslivet med denna nya spädbarnsspråkundervisning (detta uttryck måste omarbetas och effektiviseras; endast humanisterna nyttjar ord längre än tretton tecken)), är att man bör kunna effektivisera raster och pauser i studierna. Exempelvis är det inte en människa på denna jord som behöver ett helt sommarlov på sig, om man istället ser till att viga fem minuter av varje arbetstimme åt en effektiv rast. Kanske kan där komma att finnas fikabröd. Detta kan diskuteras på framtida möten.

Om man anammar detta utbildningssätt bör man redan vid sexton års ålder vara redo för det spännande och utmanande arbetslivet. Dock vill jag skjuta upp detta ett år, ända tills det att människan fyllt sjutton år. De sista par åren av människans skoltid hamnar nämligen i kläm med den uppväxtsmekanism som brukar kallas puberteten (jag är dock övertygad om att efter inte mer en generation präglad av denna effektivitet kommer att leda till ett botemedel mot såväl pubertet och menstruation, vilket gör att man i framtiden kan låta människorna börja arbeta redan vid sexton, och att kvinnorna inte underpresterar de veckor i månaden som nu vigs åt smärta).

När människan så är postpubertal, eller har uppnått sjutton års ålder - här måste gränsen dras; de som är senare in och ut ur puberteten får helt enkelt lov att ta i litet extra vid studietidens slut - sätts den direkt i så effektivt arbete som möjligt. Där stannar den sedan till pensionsåldern (som även den kan diskuteras rent prestations- och effektivitetsmässigt; är det verkligen rimligt att man skola sluta sitt arbete redan vid 65, när man säkerligen kommer leva åtminstone tio år till efter detta? I många fall, med dagens utveckling, säkert tjugo år efter sin pension. Men detta får diskuteras vid senare tillfälle.)

Så kommer vi åter till humaniora. Humaniora bör ägnas helt och fullt åt överåldern, det vill säga den post-pensionära fasen i människans liv. Pensionen präglas i regel av en nyfunnen livslust och framförallt är det en tid som skola ägnas åt den enskilda människans egna intressen.

Då tiden att utveckla tidsödande intressen radikalt förminskats, särskilt under människans ungdomsår, men också under förändrade förhållanden i och med det nya, effektiviserade arbetslivet, är följden att väldigt få har hunnit skaffa sig någon "hobby" eller annan tidsödande aktivitet under de faser i människans liv som leder fram till pensionen.

Efter pensionen är det dock fritt fram att skaffa sig alla de hobbyer som man tänkas kunna komma på. Och här skall humaniora införas i människans liv. Det ska vara ett ämne för och av överåldern; lärarna skola inte vara arbetsföra, effektiva bidragsmänniskor till det post-humanistiska samhället, utan istället kamrater i ungefär samma ålder som de övriga deltagarna. På detta sätt går så lite av den råa, mänskliga potentialen till spillo.

Det kommer så i framtiden att vara de pensionerade, i överåldersklassen, som står för film, litteratur, konst och vad än de må hitta på, de torra, grå gamla humanisterna. Det blir på så sätt ett tidsfördriv för den delen av människor som ändå inte har någon större möjlighet att bidraga till ett rimligt och effektivt samhällsklimat.

Som post scriptum kan tilläggas det självklara: Handikappade skola avrättas i så tidig ålder som möjligt. Detta gäller även de som ådrar sig skador i vuxenlivet; istället för sjukpension är en tidig död att föredra. Förståndshandikappade, underpresterande, bokstavskombinerade - kort sagt, alla människor med hämmande defekter bör utrotas för deras egen skull och för effektivitetens skull. Men dessa punkter är självklarheter, naturligtvis.

11 06 27 (Liten cykeltur)

2011-06-27T11:04:00.002+01:00

11 06 21 (Irland, nyligen i Sverige)

2011-06-21T08:15:00.002+01:00

Celebert besök från det stora Utlandet. Ciaran Duffy och Louise Bagnall

11 06 17 (Intendenten)

2011-06-17T22:11:00.003+01:00

Intendenten i ateljén. 2011.

Detaljer

11 06 1 (Blandat: färglöst, färg, ord, bild)

2011-06-16T11:35:00.007+01:00

Det bleka benet som slutar i en billig sko, det gröna gräset som leder ned till den unga björken vid vattenkanten; björken med sin tunna vita näver, på flera ställen sprucken för att visa den tjockare, mörkare barken inunder. De späda löven på kvistarna som längst ned på stammen är avbrutna men strax blir så tjocka som de överhuvud taget alls på trädet är; bladen som i skuggan är mörkt gröna nog för att nästan vara blå och utanför skuggan är så ljusa att de i det närmsta är höstgula, trots att midsommar ännu ligger tre veckor framåt i tiden.

Bortom trädet den tunna vassen i en liten del av sjön och bortom sjön på andra sidan likadana björkar som den vi har här och sedan först tallar; efter dessa, granar; under dessa, mossa; under denna, maskar; under dessa, jorden som inte alls för länge sedan hölls fången av tjälen. Stenig mark, bergslagsmark.

Bryggan, formad som ett L, där borta med hundvalpen som utforskar än hit, än dit, vågorna som alla - varenda liten en - tycks förtjäna odelad uppmärksamhet; de glada skallen när husse ropar "kom tillbaka", den spasmodiska svansen när matte säger "bra", kliar, klappar och där en våg, måste speja.

De två barnen som cyklar på grusgången ned till stranden intill klipporna.

Molnen som i morse var få, är nu inte längre alls.

Några timmar senare, på samma plats; två svalor hjular fram och tillbaka med den djupblå, klara himlen som bakgrund. En sork simmar ut ur sin håla för att plocka med sig ett vasstrå åt gången tillbaka in igen.

Solreflexerna på vattnet ser ut som flera stjärnhimlar på samma gång, alla i snabbspolning.

"Den här pincetten var inte så bra."
"Du måste hålla den åt rätt håll?"
"Rätt håll?"
"Den långa sidan ska vara mot det du ska plocka bort, annars händer det inget."

Och från andra sidan: "Hoppa. Hoppa. Hoppa!" Ett plask. Jubel från stranden.

Vattnet är blått och brunt. Det beror helt på vinkeln vilken färg man ser. Myriader av insekter överallt. Myror på marken, en del av vilka försöker ta sig in i den mintgröna kylväskan med vita detaljer och ett lika vitt handtag. En gräshoppa kommer flygande och studsar från mitt högra knä till mitt vänstra, och sedan bort igen. Fjärilar, en slända, mygg. En spindel har fångat tjog av knott i en blomma, som jag trampade på när jag kom hit.

Nu en stark doft av rök från dem som grillar på kullen intill stranden. Den irriterande tanten som lägger sig i sitter och sväller i solen; jag tänker på den döda åsnan som jäste längs en väg i Irak, hur den varje dag hade svällt upp ännu mer, hur den en dag spruckit, sjunkit ihop igen. Hennes pappa berättade det. Det var han som såg det, ty han har varit där.

Röken nu som ett dis; röken från grillplatsen på kullen, här vid sjön.

"Jag tycker min bikini matchar den här."

Göken ljuder. Blåsten kommer, och vågor med den. Allt är sinnesintryck, inget spelar någon roll.

"Allt är sant och inget är sant", menar Främlingen.
"Såg du honom gråta?"
"Nej."
"Såg du att han inte grät?"
"Nej."

Varken eller; både och.

Och jag då? Stressen tär, men jag förskjuter tankarna på den, så gott det går. Jag skiter i den. Det får gå som det går. Så försöker jag tänka, men jag tycks mer dra åt: Bättre nu än sen. Så jag tar mig genom upplysningen, förromantiken och romantiken, realismen, naturalismen, modernismen med dadaismen, futurismen. Det här är fan ingen pipa, det är en fredag mitt i veckan. Jag var lika ledig igår när det var röd dag som jag är idag när det är vardag, eller imorgon när det är helg.

En annan bild är viktig: Tre storleksordningar på flugorna i fönstret ovanför soffan, på kvällen; björkarna som böjer sig med vinden som blåste upp från ingenting på bara en halvtimme precis efter maten på berget. Löven som virvlar i vinden.

11 06 14 (Picknickmiddag och solporr)

2011-06-14T15:29:00.003+01:00

Så här kan det se ut när jag tar med Tove Andersson på picknick.

Hon såg till att jag också kom med på bild.

Sedan såg vi båda till att vi båda kom med på bild.

Herrå.

11 06 11 (Lite liv från landet)

2011-06-11T10:34:00.002+01:00

11 06 07 (KSM)

2011-06-07T14:37:00.003+01:00

Kandidatstudenterna på Kultur Samhälle Mediegestaltning (KSM) här i Norrköping hade lite avslutningsevent. Jag var där. Fick gratis mat. Sammanfattning: bra kväll.

Börjar allt med en bild från en kyrkogård på vägen dit. Det kan få symbolisera vad ni vill.

Sen en liten bild på solens hyss.

Och efter det håller jag käften och visar bilder. Mestadels.

Jag måste bara passa på att göra lite reklam för Eddie som det pratas om här nedan. Bra kortfilm, som kommer att visas på SVT framåt slutet på sommaren. Tror det var den 23:e augusti. Jag fyller år den 21:a, så jag brukar kunna komma ihåg saker som är direkt relaterade till det. I övrigt: ingen tidsuppfattning.

Om undran nu fanns. Hur som: Eddie.

Obs: Tanten heter inte Eddie. Tanten är på intet sätt relaterad till Eddie. Tanten håller bara på med data. Det blir mer och mer data, som man brukar säga.

Det där var den totalt meningslöse Marcus.

Det där är jag.

HERRÅ

11 05 27 (Nämen, Alex?)

2011-05-27T10:29:00.002+01:00

Tre sista bilder på Alexander Ohlson, sedan får det vara nog.

11 05 25 (Mer Alex)

2011-05-25T08:13:00.002+01:00

Ännu mer Alexander Ohlson!

11 05 24 (The Don)

2011-05-24T16:30:00.002+01:00

Alexander Ohlson

Fler bilder finns och kommer. Karln är för fager för att begränsas till två bilder!

11 05 20 (Hej dagboken)

2011-05-20T09:07:00.002+01:00

Hej dagboken.
Jag plockar maskrosfrön ur luften. En fluga vägrar förstå att fönster inte går att flyga genom. Himlen utanför gör vad himlar gör, och molnen sitt på den. Miljoner blad följer vindens minsta nyck på sina kvistar på sina grenar på sina stammar. Osynkroniserat, men ihop och samtidigt till samma vind. Solen lyser upp varje blad för sig och alla tillsammans, kastar skuggor från alla och på alla. Om man tittar mot solen genom ett av dem ser man att de får en vit linje runt sig. En gloria.

Jag tror bestämt att våren har kommit till Sherwoodskogen. Försöker man lägga sig på en gräsmatta är det inga som helst konstigheter med det. Fontänen i folkparken har slagits på. Man behöver inte använda jacka så ofta längre. Många gör det fortfarande, men det är bara för att man ibland har svårt att släppa taget om det man är van vid.

En dag var jag och Tove ute på en filt på en gräsmatta i en lejongrop i en park i vårsolen och duckade för frisbees.

Där fanns träd.

Sedan gick vi hem.
Att sitta och läsa i solen är något man kan göra på vintern, men då får man vara snabb. Man har en dryg timme på sig, och var femte minut måste man flytta sig för att inte hamna i skuggan.

Nu, däremot, kan man ta det lugnt och ändå hinna med att träffa solen. Den kommer och lägger sig i sängen hos oss på morgonen, långt innan det är dags att gå upp. Jag vaknade i natt och såg himlen molnfri utanför fönstret. Solen gled försiktigt längs väggen. När jag vaknade nästa gång var den redan hos oss. Den hade smugit ned i sängen och lagt sig till ro mellan mig och Tove.

När jag sedan gick upp och drack mitt kaffe vid min dator, kom solen och gjorde mig sällskap även där. Jag såg inte ett skit på skärmen, men vad fan. Skitsamma, liksom. Solen är här. Och himlen är blå. Och träden är gröna. Och gräset likaså.

Så passerar ännu en dag. Och några till. Jag läser Voltaire, Defoe, Shelley, Goethe, Strindberg, Balzac och mer. Två böcker i veckan, minst. Jag jobbar när jobb finns inne, och oftast också när det inte gör det. Ett konstant flöde av musik ur högtalarna.

Kameran kommer med ena dagen, stannar hemma andra. Jag stämmer dejt med Alexander för att fixa nåt porträtt som jag bestämt att han behöver, som den fotbollsskribent han är. Det går så där. Jag är mer sugen på ölbärs än på att tänka bild.

Så vi går och dricker ölbärs. Lite folkabärs i lite park. Mitt på en torsdag, bara så där.

Jakob fotar mig som fotar Jakob.

Mattias kommer och hälsar på. Vi dricker vin och pratar konst, litteratur, hårdrock och skit. Mest skit. Och porslinsrävar. Vi pratar lite dokumentärfilmsmöjligheter.

Nämensedär, en dattamaskin. Med youtube på.

Det är gott med vin. Mvh Intendenten.

Jag slänger väl upp några bilder på Alex i sinom tid. Jag har några färdiga, men det kom lite arbete och ville ha uppmärksamhet.

11 05 17 (Självporträtt)

2011-05-17T12:27:00.001+01:00

11 05 13 (Jakob)

2011-05-13T17:52:00.001+01:00

11 05 10 (Loppmarknad)

2011-05-10T21:52:00.004+01:00

En dag med en kort tur till en loppmarknad.

Först ut lite trötthet dock.

Det syns rätt dåligt här, men jag tyckte solens reflektion i hans ansikte var fin. Och så var han väldigt välklädd också, särskilt i kontrast till alla andra som var där. Och i kontrast till tillställningen i stort.

Här är en lite närmre beskärning på reflektionen.

Den här gör sig också bättre lite större.

Djupt.

Mm.

11 05 06 (Analogt)

2011-05-06T15:41:00.004+01:00

Film som legat i min kyl i ett flertal år. Eller, faktum är att filmerna legat i mina senaste tre kylar. Nu är en av de filmerna slutligen framkallad. I mitt eget badrum. Det känns spännande. Jag har inte framkallat film sedan tvåan på gymnasiet. Det var ett tag sedan.

Till de övriga filmerna i kylen behöver jag nog fila lite på min teknik. Jag behöver nog också en scanner; att fotografera negativen som hänger och torkar ovanför badkaret känns inte helt optimalt.

Men kul! För mig, i alla fall.

11 05 04 (Gråtande Mikael)

2011-05-04T10:24:00.001+01:00

11 05 02 (Morsorna)

2011-05-02T18:06:00.003+01:00

Tittade genom lite skit. Hittade ett gäng morsor. "Äh, vafan." Och här är de igen.

Myspace | Spotify

Ännu mer finns om man klickar här

11 05 01 (Total slump)

2011-05-01T15:25:00.003+01:00

Ett helt slumpmässigt inlägg med fullkomligt slumpmässiga bilder från den senaste tiden, pga tråkigt/inget bättre för mig.

Detaljbild

Jag har beställt lite fotokemi för att framkalla film. Jag har också beställt lite film. Tänkte leka lite med analogt ett tag. Det blir lite långtråkigt med digitalt med jämna mellanrum. Särskilt för den här typen av slumpbilder. Digitalt är roligare till sådant man anstränger sig för. För högupplösta, välljussatta och avancerade grejer. Åtminstone just nu. Ibland tröttnar man på det vanliga och ... ja. Hejdå, tills dess.

11 04 20 (Självporträtt)

2011-04-20T18:53:00.001+01:00

Det var allt.

11 04 17

2011-04-17T18:25:00.002+01:00

11 04 14

2011-04-14T08:36:00.000+01:00

11 04 10 (Kvadratisk)

2011-04-10T11:29:00.007+01:00

Att till stor del strunta i hur det blir, kan vara väldigt skönt. Eftersom mitt jobb till stor del går ut på att få egentligen allt material - ofta ganska dåligt sådant - att se så professionellt och välarbetat ut som möjligt, är det en enorm frihetskänsla att bara göra lite vad som helst i fotoväg.

Att istället för att komponera väl, bara skjuta av några bilder lite hur som helst. Att istället för att noggrant ställa in alla färger rätt, att justera svärtan och högdagrarna så att man får ut så mycket som möjligt av bilden, att istället för allt sånt bara låta bli; bara konvertera lite snabbt till svartvitt

Hade jag möjligheten i form av tid och pengar skulle jag nog, liksom många andra, gå tillbaka till att fota film. Men film är, vad man än må tro, ganska dyrt. Och framförallt är det så långsamt. Det är en av de fina grejerna med det hela, naturligtvis, men jag har inte riktigt tålamodet för att hålla på med det. Och jag har svårt att motivera inköp av filmrullar, kostnaden av att framkalla, och att införskaffa en scanner och så vidare.

Lyckligtvis kan man göra som jag gjort härunder också. Jag säger inte att det nödvändigtvis är intressant för någon annan att se på, men jag tycker det här är mer intressant än väl genomarbetade och praktfullt glansiga helsidesbilder eller omslag i eller till magasin. Naturligtvis finns det något väldigt spännande med sånt också - det är som sagt sådant jag jobbar med; att få material att se så "professionellt" ut som det bara går, men att gå i motsatt riktning är väldigt ... jag vet inte om det är "bekvämt" eller om det är "spännande". Kul är det i alla fall.

Att för sig själv gå tillbaka och bara brotta ned alla saker man lärt sig och alla saker man borde göra för att det ska bli snyggt, för att istället bara ... skita i allt. Dra ned kontrasterna istället för att öka dem. Gör allt svartvitt istället för att noggrant korrigera alla färger. Släng på lite brus istället för att försöka bli av med det. Bara kör lite, och se vad som händer.

Det är befriande. Och det blir roligare att hålla på med på så sätt, tycker jag. Det blir på sätt och vis lite som att fota film, för när man fotar där kan man aldrig vara riktigt säker på hur slutprodukten ser ut. De följande bilderna är ju naturligtvis ganska långt från de väldigt högupplösta och färggranna råfilerna som kameran vill producera, och det är just vad jag vill åstadkomma. Sedan har jag dessutom beskurit alla bilder här i ett kvadratiskt format, vilket gör allt ytterligare lite roligare för mig att hålla på med.

Olika sätt att beskära en bild kan ge så otroligt många olika slutbilder. Fast på de följande har jag inte varit noggrann i det arbetet, vilket är just vad grejen jag gjort går ut på. Bara kör, liksom. Skit i allt, för det spelar väl för fan ingen roll ändå?

Som sagt, vad som är roligare för mig, är säkert tråkigare för dig. Det är ju bra mycket mer imponerande att se de där tekniskt och kvalitetsmässigt fulländade bilderna, än dessa grå, dassiga och förhållandevis motivlösa bilder. Men vad fan. I slutändan är det ändå bara jag som spelar roll för mig. Det är också en härlig insikt.

11 04 01 (Tatueringar)

2011-04-01T15:26:00.002+01:00

Jag har tatuerat mig!
Eller, ja, Susan Nygren på Bläck har tatuerat mig, efter förlaga av Ciaran Duffy.

Jag är otroligt glad och nöjd, och kan rekommendera alla att vända sig till Susan när det är dags att bläcka sig!

11 03 27 (Skuggor)

2011-03-27T11:37:00.003+01:00

11 03 20

2011-03-20T13:15:00.005Z

Det här handlar om att dricka vin och äta mat med vänner.

Lägg noga märke till att det ser ut som att han sitter och leker med sina ädlare delar här nedan.

Alltså, fatta: iso 3200. Fattar du? tretusen två-jävla-hundra. Och bruset är - i min mening - bara snyggt! Jag har bara velat förstärka det, snarare än att dölja det. Galet. Framtiden är smidig att leva i.

11 03 16

2011-03-16T12:02:00.000Z

Mikael

11 03 07

2011-03-07T15:13:00.004Z

Det har förekommer mycket sånt här i mitt liv för tillfället.

Inte att sova på golvet, med en bok som huvudkudde, då, utan läsning. Och böcker, alls. Det förekommer många böcker just nu, i mitt liv. Utöver det dricker jag te och lyssnar på musik som gör mig lite frustrerad, utan att jag egentligen vet varför. Jag tror det är för att det är för lite nytt och för mycket välkänt. Men det kan också bara vara en slutet-på-vintern-frustration.

Jobb, förresten. Det är också något som är ganska mycket förekommande i mitt liv för tillfället. Inte alls övermäktigt, utan bara så där alldeles perfekt. Att frilansa som retuschör och samtidigt läsa litteraturvetenskap är något jag skulle vilja rekommendera till alla med förmågan. Jag har alltid haft ett väldigt fint liv, och jag känner just nu att det verkligen inte har gått ned sig.

Fast det har blivit lite dåligt med kamerahanterandet på sistone, till fördel för inkomst av såväl pengar som kunskap. Men nu börjar ju våren äntligen hitta hit - jag ser fåglar i formation hoppfullt ofta - och med den, med det faktum att man inte fryser fingrarna av sig så fort man ens tänker tanken av att ta med kameran vart man än ska, känner jag att det nog kommer börja igen, det där med korteknäpperiet.

Vad mer? Jag vet inte riktigt, så här kommer ett självporträtt där jag är naken på tv.

Och så avslutar jag med en bild på solen, min gamle vän, som jag längtat efter men nu får börja träffa igen. Det är en vän till som jag väntar på att få träffa nu bara. Om han tar och rycker tag i sin krage och skriver klart sin jaefvla uppsats så ska det nog också bli bra sen.

Det var nog allt.
Niclas.

11 03 06

2011-03-06T13:17:00.003Z

Lite slumpmässigt beteende, mest bara för att.

[Censur har utövats]

Det var det, nu övergång.

Till en bild som förklarar vädret.

Sedan en trio i Tove

Och två bilder (egentligen bara en) av droppande vatten.

Det är lite trist, det här med internet - eller, alltså, inte med internet i sig, utan med bilder på internet. Se här nedan bara. Den i internetstorlek, den övre, är rätt tråkig, för den detaljen som är av intresse, är för liten för att synas. Bilden under är ett utsnitt från den ovan, i 100%. Utskriven blir bilden ganska trevlig att se på. På internet skulle den inte ens vara värd att publicera, annat än på detta vis.

Och så en bild från en plottrig second hand-butik, ett lika bra avslut som något.

Det var det, det.

Skulle tv-spel kunna vara finkultur?

2011-02-27T09:56:00.008Z

Länk till uppsatsen: Skulle tv-spel kunna vara finkultur?

Jag älskar att läsa böcker, och jag älskar att spela tv-spel. När jag berättar det första för folk, reagerar de ofta med ett i varierande grad milt intresse - vilka favoritböcker/författare har du? vilken genre föredrar du? har du läst länge? mycket? Och så vidare. Det brukar glida in i ett samtal om litteratur i stort, det brukar börja handla om vad som är bra och vad som är dåligt. Vissa brukar tycka det är lite genant att erkänna att de läser alla de där populärlitterära deckarböckerna, eller kanske den där chicklitboken som okej, den kanske inte var så djup, men det var ändå bra underhållning! Naturligtvis är det okej! Det kulturella kapitalet kanske inte skjuter i höjden, men du blir inte en värdelös människa bara för att du råkar tycka om att lustläsa sådant som inte är absoluta kulmen av mänskligt kreativt och filosofiskt skapande - jag förstår!

När jag däremot berättar för någon om min kärlek till tv-spel, möts jag snarare av höjda ögonbryn, tveksamma fnysningar och frågor i stil med, är inte det till för barn? Slutade man inte med det typ samtidigt som man kom ur målbrottet? Jag har också fått underliga frågor i stil med, "Låter din flickvän dig spela tv-spel?" - vad nu hon skulle ha för bestämmanderätt angående det, och "Är inte det ett sjukt slöseri med tid?" Naturligtvis finns det folk förutom jag som är positivt inställda till tv-spel, även i min egen närhet. Bara inte på samma universella nivå som det finns de som är intresserade av (eller åtminstone förstår "värdet" i) litteratur.

Det här var den huvudsakliga inkörsporten till mitt uppsatsämne. Att tv-spel är något som man ska smyga med, om man inte vill vara en tönt, och att litteratur är något man gärna ska stoltsera med, är nästan en allmängiltig självklarhet i vardagslivet. Ser det ut så i media också - och kan det rentav vara på grund av media som bilden av de båda kulturyttringarna är så skev?

Naturligtvis blev jag tvungen att avgränsa sökfältet en aning. "Media" är ju ändå ganska stort. Så jag bestämde mig för dagspress, och jag bestämde mig för Dagens Nyheter (DN) och Aftonbladet (AB). Mitt syfte blev att:

Undersöka hur spel respektive litteratur framställs i de båda tidningarna.

De saker jag fokuserade på var:

Vilket utrymme de båda uttrycksformerna får
Vilka teman och aktörer som behandlas
Hur dessa framställs (fokus, värderingar, ordval etc.), samt
Vilka övergripande diskurser eller perspektiv som framträder.

Så. Vad kom jag då fram till? Allt står väldigt utförligt beskrivet i uppsatsen, men jag kan lyfta fram några av de tydligaste punkterna här. Först och främst så är skillnaden i utrymme som de båda konstformerna får nästan oändligt stor. Under min sökperiod, som var på 61 dagar (hela oktober och november 2010), fick jag i DN exempelvis 29 träffar på tv-spel i min sökning, medan jag fick 937 träffar om litteratur. En skillnad på 908 träffar.

Jag kom också fram till att det skrivs helt olika om de båda uttryckssätten: tv-spel är (mer eller mindre hjärndöd) underhållning, medan litteratur nästan är magiskt, så viktigt och vackert det är. De som skriver om litteratur, har en djup kunskap om ämnet (och visar gärna upp den kunskapen så fort och så ofta de får chansen). De som behandlar tv-spel har knappt ens en grundläggande kunskap om vad tv-spel ens är för något.

Det här är några av de saker jag fann i min undersökning. Jag rekommenderar dig naturligtvis att läsa den. Jag själv tycker ämnet är intressant, och min högst partiska inställning till uppsatsen i sin helhet, är att det är väldigt intressant och välskrivet. Eftersom det inte finns någon här som säger annorlunda, är detta en allmängiltig sanning.

För er som inte känner att ni har ett jättestort intresse av Pierre Bourdieus teorier om fält, kapital och habitus, eller som inte är galet insnöade på diskursbegreppet och så vidare, kan jag berätta att själva analysen börjar på sida 23. Resultat- och diskussionskapitlet börjar på sida 45.

Här är länk till uppsatsen: Skulle tv-spel kunna vara finkultur?

Nu är det dags för mig att jobba litegrann, och sedan ska jag studera litteraturvetenskap en aning, men efter det, då ska jag nog spela tv-spel. Den mest värdelösa(?) av alla våra kulturformer!

11 02 22 (Solljus, vin, vänner)

2011-02-22T14:13:00.003Z

Solljus, vin och vänner. Icke att förringa.

Här är en Marcus. Snart är han i Japan. Hejdå Marcus!

Här är vin.

Här är en Åsa. Hon tycker om massor av bra grejer. Och så är hon snäll! Två jättebra drag.

Här är inget särskilt, bara mitt liv.

Av liv kan man bli glad, tycks Marcus tycka.

Sen tog dagen slut.

Men efter det kom solen.

Det här är en blomma!

Och det här är skitmysigt.

Det var nog allt. Nu: tillbaka till jobb!

11 02 09 (Stockholm och lite annat)

2011-02-09T16:03:00.004Z

Först ut: Jag framför datta.

Och sedan: Mikael framför datta!

Sedan: pluggstilleben från en Stockholmssession.

Och en brödrost. Ja.

Här är en sko.

Och här en Tårta i en tub.

Tubaåk, alltid lika angenämt.

Snubben som står bakom snubben som pratar ser väldigt nyfiken ut.

Snyggleo, och ur fokus hans flickvän, Snyggsara.

Snyggstatyn. Eller kanske mest bara statyn. Eller den underliga statyn. Ja.

En bit av Snyggåsa.

Sen kom en snö.

Bananfest!

Hejdå!

11 02 02 (Mönstermallar)

2011-02-02T11:00:00.004Z

Jag har hjälpt Tove Andersson med att styra upp lite olika mallar för henne att applicera sina mönster på, för att illustrera hur färdig produkt skulle se ut. Filerna fungerar nu så att man bara uppdaterar mönstret i ett lager (som är ett smartfilter-lager, för de som kan något om saken), och så vips: MAGI!

Det kommer tillkomma lite fler olika mallbilder, exempelvis på påslakan, tapetrulle, och så vidare.

Tänk om allt bildmaterial skulle kunna mallas på det här sättet. Så behagligt allt, någonsin, skulle bli ...

Först ut: låda! Här med fint lingonmönster. Sedan ett kollage, och slutligen originallådan.

Tapeter.

Och örngott. Liksom lådan härovan: först mönster, sen kollage, slutligen original.

/Nicl

11 01 28 (Självporträtterande)

2011-01-28T09:40:00.001Z

11 01 25 (Kaffe)

2011-01-25T10:39:00.004Z

En liten menlös uppdatering för att i några sekunder låta hjärnan vila. En liten menlös uppdatering för att i några sekunder låta hjärnan bara dröna istället för att anstränga sig. En liten menlös uppdatering för att i några sekunder låta hjärnan bara göra det den kan utantill, istället för att suga i sig massa teorier och tankar att vrida och vända på.
En liten menlös uppdatering på en lite kaffesession som inte på något sätt var menlös.
Bara en liten bild för att göra något annat en liten, liten stund.

Det var allt för tillfället. Nu tillbaks till arbetet, till gymmet för hjärnan. Bokhögen på mitt skrivbord är än en gång så stor att jag inte har fritt svängrum för min vänsterhand och min wacom. Så fort högen blir mindre ska jag mala på för att få klart en underlig liten dokumentärfilm om när 2010 blev 2011. Så håll popcorn och kaffe redo tills dess!

Högaktningsfullt, eder
Niclas

11 01 21

2011-01-21T23:35:00.001Z

Jag tänkte skriva några förklarande ord, men jag tror att livet som förklaring räcker långt nog. Ibland är det bara så här.

17 01 11 (Tove)

2011-01-17T17:03:00.004Z

Ett litet porträtt fotat under förmiddagen.

Jag hade min blixt (SB-600) på ett stativ rakt bakom henne för att lysa upp håret och ge henne en gloria. Till höger om sig (vänster i bild) ett fönster. Och som bakgrund? Två garderober.

11 01 15 (Böcker)

2011-01-15T16:06:00.002Z

Städade och flyttade om lite i bokhylla ... och andra bokplatser.

11 01 11 (Slumpmässig tystnad)

2011-01-11T22:43:00.000Z

10 01 11

2011-01-10T20:07:00.002Z

Några fler bilder från Västerås. De få gånger jag pallrade mig utanför dörren, trots min förkylning som såg mig däckad nästan hela veckan. De gånger jag hade kameran på inomhus.

Lägg märke till ångan från huvudet.

Och isen i skägget.

Och solen, som kommer visas några gånger nu.

Nicl.

08 01 11 (Juldagen)

2011-01-08T13:15:00.002Z

Juldagen är här! Åtminstone just här, här.

Och här, här är morbror From, och han har hår här.

En moster.

En morbror (nu avgjort mindre hårig) och en moster.

En glad liten kusin.

En mormor!

Och en far.

Nu är juldagen slut.

Hejdå.

06 01 11 (En julafton i bilder)

2011-01-06T09:00:00.004Z

Vissa har kanske hört talats om att det varit jul nyligen.
Här är en bild på de fina julkort vi skickade inför detta.

Och här är min far som håller på att dyka ner i julmaten ...

En mormor som fick en ny frisyr.

En skeptisk syster,

och en underlig bror som ville vara fin i mina glasögon.

Och en väldigt förvånad lillebror.

En mor som bara vill pussas.

En mormor som ville bli fin.

En tomte som gör att inget vettigt barn någonsin kan vilja längta efter julen någonsin igen.

En trött, demaskerad tomte sovandes i soffan.

Och ett plastträd.

Julmyset fortsatte ända in på juldagen, men det spar vi till en annan gång.

04 01 11 (Solförmörkelse)

2011-01-04T13:23:00.003Z

Jag var imorse i Den Kongl. Hufvudstad Stockholm, varifrån jag fick beskåda lite solförmörkelse.

Det var inte bara jag som var intresserad av den där stora ljusa saken som visade sig för första gången på ganska länge.

Just ja, så här såg solfansjäveln ut, genom lite smutsiga fönster och sånt, fångad med ett 35mm-objektiv - inte helt optimalt, med andra ord, för att fota just sånt här:

04 01 11 (Årskrönika 2010)

2011-01-04T11:52:00.001Z

Under 2010 fotograferade jag, bland annat.

Så kommer jag göra även under 2011.
Exempel på det kommer dyka upp på internet.

21 12 10

2010-12-21T19:02:00.000Z

19 12 10 (Spaniens kung)

2010-12-18T23:14:00.005Z

The King of Spain from Niclas Fasth on Vimeo.

13 12 10

2010-12-13T20:22:00.003Z

Liv är inte alltid lätta, ofta svåra. Saker är inte alltid smidiga, ofta otympliga.
Men här är några bilder från ett liv, på saker.

Utan särskild inbördes ordning. Uppdelat.

Och så en bild på Kafka och Nietzsche som är kära och en på Dostojevskij som inte har tid för sånt.

12 12 10

2010-12-12T01:30:00.001Z

Ny kamera. Sedan några timmar tillbaks. Bilderna är fotade i 2000-3200 iso. Mer bilder kommer komma. Jag ville bara göra något alls, för att jag kan.

28 11 10 (Snö och (Strömmen i) Norrköping i rörlig bild)

2010-11-28T18:10:00.006Z

Det snöade i Norrkan idag.

Filmad med iphone 3gs, så skyll på den om du tycker kvalitén verkar dålig, eller prisa mig, som har lyckats göra det så himla fint, om du tycker det ser bra ut.

16 11 10 (Norrköping)

2010-11-16T20:09:00.006Z

Några bilder på solen och några bilder på saker som inte är solen.

15 11 10 (Självporträtt)

2010-11-15T10:31:00.002Z

Självporträtt baserat på foto av Tove Andersson

14 11 10 (Robin, Skinnpiskarn)

2010-11-14T19:06:00.006Z

Robin Gustafsson, morsornas (Mothermadness) skinnpiskare.

(Obs! Fullt så här symmetrisk är han inte i verkliga livet. Retusch retusch.)

Myspace | Spotify | Youtube

13 11 10 (Morsorna)

2010-11-13T11:41:00.003Z

Myspace | Spotify | Youtube

12 11 10 (Ord, bara ord.)

2010-11-12T13:59:00.013Z

Vadan denna uppdateringsfattighet? har du tvivelsutan inte tänkt en enda gång den senaste veckan angående den här bloggen, och det berättigat: varför skulle du bry dig?

För att jag är Niclas? Ja, jo, i och för sig. Nåväl. Låt mig berätta.

Först och främst är det, egentligen, för att jag skriver C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap, vilket tar en del fokus från andra saker.
Sedan är det också för att jag är en sådan där fri lans, som rider runt i kungariket och låter mig lejas till såväl det ena som det andra, min fria lans kan punktera både vissa och andra.
Utöver det väntar jag på att Nikon ska, med ett högljutt plopp, slita sin kollektiva tumme ur sin lika kollektiva bakdel för att distribuera sina D7000 till det återförsäljningsställe som jag har som favorit (för man brukar få choklad på köpet - det, och att de är billiga, snabba, bra) så jag kan köpa mig en ny kamera, och (troligen) ny optik och en fjärrutlösare.
Lägg på detta egna skriväventyr som inte hör skolan till och prestationsångest och arbetspress och allt vad den fria konsten innebär i ångest och självömkan, och en viss del av varför jag inte presenterat något nytt foto på en liten stund börjar kanske göra sig synligt.
Allt detta, och, naturligtvis, som sig bör, utöver det: annat.

I brist på annat kan jag presentera något som högg fast och höll sig kvar:

" 'What is a look of absolute fear?" Popescu asked.
The doctor belched a few times, shifted in his chair, and answered that it was a kind of look of mercy, but empty, as if all that were left of mercy, after a mysterious voyage, was the skin, as if mercy were a skin of water, say, in the hands of a Tatar horseman who gallops away over the steppe and dwindles until he vanishes, and then the horseman returns, or the ghost of the horseman returns, or his shadow, or the idea of him, and he has the skin, empty of water now, because he drank it all during his trip, or he and his horse drank it, and the skin is empty now, it's a normal skin, an empty skin, because after all the abnormal thing is a skin swollen with water, but this skin swollen with water, this hideous skin swollen with water doesn't arouse fear, doesn't awaken it, much less isolate it, but the empty skin does, and that was what he saw in the mathematician's face, absolute fear."
Roberto Bolaño, 2666.

En fantastisk bok, den. Jag är inne på slutspurten, bara dryga tvåhundra sidor kvar. Jag kan intet annat än att från avgrunden i mig rekommendera den till den som känner att det där med att läsa, det är något för mig, eller till den som känner att tid, det är något jag har, eller till den som känner att tålamod, det är en konstform jag behärskar, eller till den som tycker att litteratur, det är fan i mig allt.
Så ut nu, och köp, och in sen, och läs, och blotta dig inte för solen förrän alla dryga niohundra sidor blivit plöjda. För det är värt det. Hela tiden? Nej. Mestadels? Ja. Sörj sedan hans bortgång, som jag, och fira sedan åren som ledde upp till hans bortgång, som jag ska, och gör bara som jag säger, tänk inte så mycket själv, det hinner vi inte med, det är bäst att du bara gör och att jag bara gör och sen är det inte mer med det. Seså, sätt igång med sig nu bara.

Vad mer? ... just det! Inget. Inget vitsigt avslut, ingen sista mening som förklarar varför det här inlägget ens kom till, vad jag vill ha sagt, vad som menas med det.

För några sådana baktankar finns inte. Du har ändå inte läst hit. Nu ska jag fråga El Franco och Farfar en grej, trots att jag inte borde, för jag är mer intresserad av det som händer där än det som händer här, för det som händer där har jag i alla fall koll på och grepp om, medan det som händer här bara händer ändå, så varför ska jag lägga mig i? För att få saker gjorda? Ja. Just det. Bra poäng.

Tids nog.

Just ja, jag hörde att det skulle pratas Bolaño i Babel nu på torsdag. Se till att titta.

Det var allt.

08 11 10 (Hårda studier)

2010-11-08T11:16:00.001Z

Ibland är pluggandet så intensivt att man får klara sig utan byxor.

07 11 10 (Mickefika)

2010-11-07T10:18:00.002Z

02 11 10

2010-11-02T15:39:00.000Z

25 10 10 (Tove)

2010-10-25T15:09:00.002+01:00

Nu har det varit tyst här nästan en vecka. Därför: Tove!

17 10 10 (Johanna & Micke)

2010-10-17T13:22:00.006+01:00

Igår hade jag en fantastisk dag med Johanna och Mikael, för att göra massvis med (kärleks)porträtt på dem båda. Så här kommer bilder på kärlek i Norrköping under hösten.

Tack för att ni är a) så snygga, och b) så trevliga!

(Till Erik, eller: Så här gjorde jag)

2010-10-13T20:48:00.000+01:00

En fin vän frågade hur jag gjorde för att få en bild från Gotlandsresan att se ut som den till slut gjorde. Istället för att svara lite snabbt i ett epost till honom, tänkte jag att jag lika gärna kan hänga ut samma information här, om det kanske skulle vara någon annan som är nyfiken.

Eftersom jag fotar i raw (vilket man alltid borde göra om man har möjligheten) började processen i råframkallningsprogrammet. Eftersom jag kör Photoshop så använde jag Camera Raw till det, men jag kommer inte dra några detaljer om det här, så det spelar egentligen ingen roll.
Jag framkallade bilden väldigt mörkt, och med ganska låg kontrast, som visas på bilden nedan. I stort sett minskade jag bara på reglagen Exposure och Contrast. Mer än så var det inte. Jag använder en engelskspråkig version av Photoshop, förresten.

Just ja, jag trollade bort lite smuts också med Healing Brush Tool (jag orkar inte vara så detaljerad, så om du inte vet hur man använder verktygen kan det vara bra att kika på lite grundläggande hjälpguider för att lära sig såna saker. Internet är helt överfullt av sånt).

Sedan drog jag till en kurva (i justeringslager (adjustment layer) - jobba alltid i justeringslager, det är väldigt onödigt att låta bli. Om man gör allt i justeringslager förstör man nämligen inte originalbilden, utan allt läggs i just ett lager ovanpå, som man sedan kan komma tillbaks och ändra saker på om man inte är nöjd. Man kan dessutom kopiera justeringslager mellan bilder om man vill ha ett liknande manér på flera bilder i samma serie, exempelvis och ... ja, fördelarna är oändliga. Googla lite snabbt på "justeringslager", eller "Adjustment layer" om du känner dig internationell, och du kommer hitta mängder med information. Jag kan slå vad om att Moderskeppet har något om det också. Det är verkligen grundläggande).
Oj. Lång parentes. Jag märker att jag börjar komma in på samma bana som jag varit på med alla mina gamla trevliga små praktikanter.
Hur som helst: ett kurvjusteringslager. Du ser här nedan hur kurvan ser ut. Den mörkar ner substansiellt och busar lite med kontrasten.

Efter det, och ett kurvlager till som lyfte fram lite mer kontrast, applicerade jag en Gradient Map (även den i ett justeringslager) för att göra allt svartvitt. Bilden nedan visar var man hittar den. Se till att den är helt svart i ena änden och helt vit i andra och tryck okej. Bilden blir svartvit, och det tillkommer ytterligare lite kontrast.

Efter det slängde jag på en till kurva, som ljusade upp allt en aning. Sedan inverterade jag masken (återigen en av hörnstenarna i photoshop. Googla på masker och photoshop på samma gång så hittar du med all sannolikhet massa information om såna, om du inte redan vet hur de fungerar). I den inverterade masken målade jag sedan fram lite av ljuset från kurvan för att ljusa upp de redan ljusa delarna i Toves hud, mest bara för att hon skulle sticka ut en liten aning mer.

Och slutligen ytterligare en kurva (kurvor är lösningen på säkert 90% av allt man vill göra med en bild), den här gången för att få lite färg på kalaset. Nu drog jag i kurvorna för respektive färgkanal istället för att få till den blå-gula tonen. Återigen, läs på lite om kurvor (curves) så ska det nog inte vara några krångligheter.

Mer än så var det inte. Egentligen är det bara
1. Mörk framkallning,
2. mörka ner ytterligare en aning, samt öka kontrast,
3. gör svartvit,
4. släng på lite färg med en kurva.

Jag har inte gått in på detaljer, för det skulle verkligen behövas bra mycket mer än ett litet blogginlägg för att förklara alla delar. Men som jag återkommit till säkert tusen gånger: Googla det. Det finns där, på det världsomspännande intranätet. Tusen och åter tusen har bestämt sig för att lära ut, på sitt sätt, och det här är hur jag lär ut på mitt sätt: Jag hänvisar till att skaffa en grund någonstans, och så visar jag vad man kan göra med det.

Det jag använder men inte förklarar här då: 1) justeringslager, 2) masker, 3) kurvor, 4) healing brush.

Det här, dock är ju ett problem. Det är inte avancerade grejer det här, så kan man photoshop såpass bra att man förstår vad jag gjort ovan, så behöver man nog inte läsa det här. Om man inte kan programmet bra nog så får man kanske inte ut så mycket av det som står här. Ett litet moment 22. Men, vad göra?

Ett göra som kan få hända: http://photoshop-tutorials.deviantart.com/ Där kan man lära sig ganska mycket. Det är ett bra ställe att börja på (om man känner att det där med engelska, det är något för mig). Jag var med och administrerade den gruppen för vad jag tror är ungefär fyratusen år sedan ... men det finns en del nybörjargrejer och det finns en del lite mer avancerade grejer. Jättemycket är säkert jättedåligt, men det kanske finns något bra.

Ja ja. Kanske hjälper det någon. Kanske är det bara kul att få ta del av någon annas arbetsprocess.

Det här är inte en guide för, "Så här gör du en dagbild till en nattbild". Det här är en guide för, "Så här gjorde jag den här bilden".

Och med det avslutar jag det här nog. Jag har blivit för van vid att ha en praktikant som faktiskt sitter bredvid mig, märker jag. En praktikant som kan ställa frågor om det är oklarheter och som kan få se allt när det händer, hur det händer. Jag är ovan med att skriva för att förklara. Och, ska tilläggas, så är jag nog rätt lat.

Om någon är galet intresserad kan jag dela med mig av psd-filen (som dock inte innehåller något mer än vad som visas här ovan, men det kanske kan vara nyttigt på något sätt att få leka med den). Får jag din epost så kan jag ordna.

Men det kanske kommer upp lite fler grejer vid tillfälle. Kanske något bra macro eller vad som helst. Vi får se.

12 10 10 (Ännu mera Ensjön)

2010-10-12T14:49:00.004+01:00

Några fler bilder kring Ensjön.

Vi kom till en väldigt fin badplats, och från den väldigt fina badplatsen såg man ett gäng väldigt fina klippor, och vid de väldigt fina klipporna ville vi befinna oss, men att ta sig till de väldigt fina klipporna för att kunna befinna sig där visade sig vara ett nästintill omöjligt projekt: vart än vi gick var där någons tomt, vart än vi såg var där ett staket.

Men ihärdigt, idogt arbete lönar sig ofta och så även nu. Till slut hittade vi en stig som ledde till en väg, som svängde av i en annan väg som bröts av en stig, som ledde till en liten gång som ledde till en väg med en bom bakom vilken fanns en väg vid vilkens ände fanns en stig som ledde till ingenting, och just precis där vid ingenting fanns målet vi sökt i en halvtimme, åtminstone, om inte mer: En utsikt, en vy, en horisont med en sol och träd i gult och träd i rött och träd även i grönt och vatten fullt med alger men framförallt klippor i solsken, en liten krok att sätta sig i, att lägga jackan på marken och sedan sätta sig på, att ta fram väskan med frukt och att sitta - det framförallt: att sitta.

Men solen håller sig inte uppe länge längre, och snart var det så dags för oss att vända hem igen.

Så himla mycket mer än så finns inte att om saken säga.
Här är ett löv, och det får vara allt.

Vänligen, självaste Niclas.

11 10 10 (Ensjön)

2010-10-11T09:43:00.003+01:00

Jag och Tove tog en tur ut till Ensjön i lördags, för en liten dos natur och, visade det sig, en stor dos promenad.

Först ut, dock, ett träd vid spårvagnshållplatsen alldeles utanför vår lägenhet, och solen som filtreras genom de gulnande löven.

Och sen ett litet barn som såg med förundran på allt som försiggick utanför spårvagnsfönstret.

Det sägs att det har infallit något slags höst. Träden tycks hålla med.

Tove undersöker saken närmre.

Japp. Det verkar vara höst.

09 10 10 (En vanlig höstfredag i Norrköpings liv)

2010-10-09T10:52:00.002+01:00

En liten promenad genom stan en fredag i frihet. Let's go.

Det börjar bli ganska uppenbart även här att hösten har anlänt.

Och det här var ett återkommande tema jag upptäckte under promenaden: hus med kläder.

Cakesmith

En fantastiskt gullig tant i en butik vi inte fick komma in i.

På vägen hem gick jag genom kyrkogården. Det var alldeles dött där. Inte ett liv.

Rött!

Mer än så var det inte.

08 10 10

2010-10-08T10:54:00.001+01:00

Två dagar innan tjugohundranio blev tjugohundratio

06 10 10

2010-10-06T09:22:00.003+01:00

Fler såna däringa fusk-dubbelexponeringar.

03 10 10 (Farfar 80)

2010-10-03T12:53:00.004+01:00

Farfar fyllde åttio förra helgen. Då har han alltså fyllt fyrtio två gånger. Eller tjugo fyra gånger.
Så många gånger har inte jag fyllt någonting särskilt. Det roligaste jag har fyllt är tjugo en gång, eller tio två. Inte ens fem fem.

Det här, å andra sidan, är mormor. Hon har nyligen fyllt pension.

Medan det här är farmor, på god väg till fyrtio för andra gången, men inte riktigt där än.

Fredrik har inte så jättelång tid kvar tills han fyller moppe för andra gången.

Anyo har inte fyllt moppe än. Åtminstone inte i jordsnurrsår.

Ida har fyllt sprit.

Lille Jack har långt kvar tills han fyller sprit, eller moppe.

Vid det här laget tog svartvitt slut, så färg fick börja igen. (Obs: lögn. Svartvitt tar inte slut.)

Alla hittade saker de ville visa.

Särskilt Fredrik.

Det här är Filip. Han har inte fyllt moppe än.

Fredrik förstör,

medan Anyo ser på,

och till slut tröttnar.

Nu tog färg slut, så svartvitt kom tillbaka.

Här är självaste farfarn. Han vars årsfyllande vi var där för att fira.

Det här är hans barnbarnsbarn. Det gör farfar till en farfarsfar, fast på villovägar: morfarfar.

Grappis på sig, Gunnar Fasth; klanstartarn.

Och så här såg det ut hemma hos mig i förrgår, på tal om något helt annat.

Hejdå.

30 09 10 (Anyo)

2010-09-30T21:13:00.002+01:00

24 09 10

2010-09-24T13:51:00.002+01:00

Fusk-dubbelexponeringar med varierande grad av special. Håll till godo.

22 09 10 (Mikael Forsström)

2010-09-22T21:20:00.003+01:00

Han har en riktig jävla glimt i ögat den här karln.

20 09 10 (Heja Sverige!(?))

2010-09-20T21:26:00.010+01:00

Att vara stolt över att vara svensk är ett ämne som kan komma att diskuteras en del framöver. Som svensk tror jag att det kommer finnas mindre och mindre att vara stolt över, om inte mått och steg tas å det snaraste.

När man är stolt över sitt land och ska berätta för en utländsk vän hur bra det är i Sverige, vad är det då man berättar? Hur fantastiskt det är här om sommaren? Hur mysigt det är när landet är vitt och träden täckta i rimfrost, när elden brinner i kakelugnen och barn leker i backen utanför? Kanske hur vi har ett någorlunda rikt vilt djurliv med älg och varg; och rådjur intill varenda landsväg? Säkert. Men vad har vi svenskar att vara stolta över i det avseendet? Det är inte vi som skapat den gröna sommaren, den vita vintern eller ens pulkabacken utanför. Vi har byggt kakelugnen och landsvägen.

Så vi har ingen rätt att skryta över den svenska sommaren; vi har inget att göra med den svenska sommaren annat än att vi får uppleva den oftare än de som inte bor här.

Vad vi borde skryta över är vårt samhälle. Vi borde skryta över våra rena, fina städer. Vi borde lyfta fram det faktum att vi får utbilda oss helt gratis, att vi blir omhändertagna när vi blir sjuka, när vi blir gamla; att alla är välkomna och kom, kom och se hur bra vi har det, hur bra allt fungerar!

Eller?

Finns det egentligen något särskilt där att vara stolt över? Finns det något att fortsätta vara stolt över?

Jag kan inte känna mig bekväm över att ett främlingsfientligt parti tar sig - med marginal - in i riksdagen. Hur går något sådant till egentligen? Det är en fråga jag inte har något svar på. Jag har vissa spekulationer och tankar, men inte något utvecklat och inte något med belägg.

Och det är inte heller vad som spelar roll nu. Att det är galet är redan konstaterat. Vad som bör fokuseras på nu är vad vi ska göra åt situationen.

Det här med att SD tog sig in i riksdagen alltså … Det är verkligen inte något att vara stolt över. Det känns overkligt. Det känns pinsamt. Det känns, mest av allt, bara så himla konstigt. Vad fan, liksom? Och då kommer FI inte ens upp till en enda procent? Det är helt galet. Man brukar ofta säga, ”det är ju fan 2010, hur kan det här gå till?”. Så: det är ju fan 2010! Hur kan det här egentligen gå till? Det är lite konstigt, lite som ett skämt ingen riktigt förstår.

På twitter såg jag igår många som hävdade saker som ”ge Skåne åt Danmark”, och liknande. Jag har sett väldigt många som ångrat sig, när bärsärkagången har lugnat ned sig, men det är ju ändå åsikter som för en liten stund fanns där.

Det är väldigt fel att säga så.

Visst, jag håller med: alla som röstat SD är idioter, men vad fan, det hjälper väl inte att vi alla blir som dem? Att vi andra systematiskt ska ge oss på de som är för dumma för att tänka rakt.

Jag tycker att det är galet, vad som hänt, och ja, jag skäms över somliga av mina medmänniskor nu, och ja, det stämmer, ibland leder demokrati till hemska grejer. Men fördelen är ju att det går att ta tag i, det går att motarbeta. Och är det något jag lärt mig av det liv jag levt hittills, så är det att i motgång så fattar alla varandras händer och marscherar mot gemensamt mål tills skiten är över.

Jag har ett exempel. Det här är en text som jag skrev för ett tag sedan, till ett skolprojekt jag hjälpte till med, som resulterade i en fin liten bok. Det är en vardagsberättelse, och den är självupplevd. Det är inte en text skrivet om det här ämnet, men det är ett väldigt bra exempel på hur vi kan – och bör – agera.

Jag pendlade i två års tid mellan Västerås och Stockholm, då jag bodde i den förstnämnda staden och jobbade i den andra. Jag åkte strax innan åtta varje morgon och kom hem igen runt sju på kvällen. En enkel sträcka på tio mil - hem igen: ytterligare tio mil. Sammanlagt alltså tjugo mil om dagen. Det efter att ha jobbat en vanlig arbetsdag, som så många andra. Som så många andra.

Alla som tågpendlar, eller som tågpendlat, vet nog att det med jämna mellanrum är strul med någonting, som gör att tiderna inte hålls: det är signalfel; det kommer mötande tåg; det är problem med tekniken, och så vidare. Särskilt på vinterhalvåret.
I Stockholm, åtminstone vad gäller tågpendlingen, är oftast första snön - till och med nästan första snöflingan - synonymt med "snökaos." En dag med just sådant snökaos (jag är dock inte säker på om det faktiskt var första snön, eller om det bara var mycket snö) på vägen hem, fick jag vara med om exempel på just sådant strul. Jag minns inte vad orsaken var - om det bara berodde på mycket snö eller om det var andra faktorer inräknade också.

Hur som helst: jag klev på tåget, som redan vid utsatt avgångstid var proppfullt, då det föregående tåget blivit helt inställt. Vid ordinarie avgångstid, eller någon minut innan, ropades det ut i högtalarna att vi skulle bli tvungna att stå kvar en liten stund innan vi slutligen skulle få påbörja vår resa hemåt. Det var trångt på tåget. Alla hade stora vinterjackor, de flesta hade portföljer och väskor. Mössor, vantar. Stora kängor. Jag fick en sittplats, på nåt konstigt, till synes magiskt vis, men det var så trångt att det mest gjorde att jag var tvungen att kura ihop mig i min stora, bylsiga, oändligt varma jacka. Nästan mindre bekvämt än att stå, konstigt nog.

Efter det gått tio minuter sedan det första utropet om försening hör vi högtalarna spraka till liv igen med det förebådande klickandet ur maskineriet och den osäkra andningen från tågvärden i mikrofonen, medan hon försöker formulera sitt budskap. Det här var cirka fem minuter efter avgångstid: "Eh, jo. Vi ber om ursäkt, men, eh, jo, vi kommer få stå i ytterligare en liten stund. Beräknad avgångstid nu är om, mm, tjugofem minuter. Vi ber om, mm, ursäkt och hoppas ni, eh." Detta följdes av ett klick, klicket när högtalarna stängdes av. Hon hoppades att vi "eh."

Naturligtvis följdes det här meddelandet av irriterade blickar resenärer sinsemellan, uppgivna suckar och några försiktiga, men inte desto mindre elakt menade, svordomar. Och här, någonstans, mitt i allt elände, föddes något magiskt.

Först var det någon som sade till någon av de som svurit att det faktiskt inte finns någon nytta i att bli arg, de gör så gott de kan. Slappna av och ta det lugnt istället. Du kommer inte fram snabbare för att du har högre blodtryck. Andra stämde in och höll med. Folk började le åt varandra. Skoja med varandra. Umgås med varandra. Det var en man i femtio-, sextioårsåldern som ihop med en kvinna han inte kände sedan tidigare började lösa korsord, någorlunda högljutt, så de som var i närheten också kunde delta. Bredvid mig satt ett barn, och hennes mor satt mitt emot henne, och när jag tittade upp och runt i vagnen möttes våra blickar till slut och hon log mot mig och sade något om att "vi fick ju iallafall sitta."

Efter dryga fyrtio minuter fick vi slutligen lämna Stockholms centralstation. När vi fick höra meddelandet om detta var det några som hurrade. Vissa plockade upp sina böcker ur sina väskor, hängde på sig sina hörlurar, eller lutade sig tillbaks för att sova. Men de allra flesta, mig själv inkluderad, fortsatte att umgås.

Människor jag troligen åkt tåg med hundratals gånger förut. Både fram och tillbaka. Människor som i vanliga fall bara ser varandra om den ena står i vägen för den andra, eller om den ena sitter på den andras plats.

Men nu, bara för att vi delade en erfarenhet tillsammans, för att vi tagit oss igenom tråkigheten ihop, var vi alla plötsligt vänner. Korsordet blev löst och det börjades på ett nytt. Jag tror att åtminstone fyra, fem stycken blev lösta innan vi var framme, av mannen, kvinnan, och de som stod i närheten. Och av någon som ibland ropade lösningar från längre ner i vagnen.

Vi svenskar försöker ofta inbilla oss att vi är så svåra, så ensamma och så blyga - att vi inte vågar, vill, orkar eller på något annat sätt ids prata med våra medmänniskor. Men så fort vi är med om något tillsammans, är det redan som vi har varit vänner länge, länge, länge. Inte förrän efter åtminstone tio minuters konverserande kom folk på, där på tåget, att de skulle presentera sig för varandra, att de inte kände varandras namn. Konversationen avbröts i några sekunder för att skaka hand och för att namn skulle utbytas, och sedan fortsatte det som innan igen. Två till synes gamla vänner som pratar med varandra. Det var vackert.

Jag kom inte hem förrän någon gång runt nio, halvtio, den kvällen.. Inte förrän det var becksvart, iskallt och galet ruggigt ute. Men jag var varm inombords, för jag såg nåt slags hopp i allas ögon den kvällen. De timmarna. Den resan.
Det var vackert.

Nästa morgon, på vägen tillbaks till Stockholm, på vägen tillbaks till jobbet, var allt som vanligt. Nedsänkta blickar, irriterade suckar, stressade människor.
Det var inte lika vackert.

Det var det.

Gemensam motgång bygger gemensam framgång genom gemensam kampsång?

Jag stötte på två liknande exempel idag – liknande såtillvida att det har med rälsfordon att göra, och det har med samarbete att göra.

”Saker som berör: någon har vänt på en reklamaffisch i tbanevagnen o klottrar "fan jävla rasister" i rött. Reaktionerna måste leda nånstans.”
- http://twitter.com/Carnebro
”Fick just uppleva en tyst minut initierad av en tunnelbaneförare avseende SD i Riksdagen.”
- http://twitter.com/annalindstroem

Det tycker jag är fint.

Men det som krävs nu är inte ilska eller ledsamhet eller något annat än systematiskt arbete. Det rör sig om en demokratisk situation.

Det vi behöver är granskningar av SD:s hela politik, inte bara en specifik punkt. Det vi behöver är att folk förstår var de betyder och vad de står för, vad det innebär. Det vi behöver är inte avståndstagande, eller antagonisering: det vi behöver är att alla tar diskussionen och statuerar fakta.

Vi är ändå miljontals människor som tycker att de övriga femhundratusen har fel.

Som en klasskamrat kommenterade idag på ett seminarium (en klasskamrat som tidigare uttryckt en uttalad önskan om att inte på något sätt vara relaterad till någon som helst politisk ståndpunkt på internet, därav inget namnnämnande): Det som kommer hända är inte att alla invandrare kastas ut, imorgon, och att resten av politiska Sverige stagnerar i fyra år.

Så illa är det inte.

Det goda, eller en av de goda sakerna, som kan springa ur det här, är att vi alla får ett tillfälle till reflektion. Nu kan vi syna allt i sömmarna och kanske hosta upp några nya idéer och tankar – och framför allt ett nytt engagemang – istället för samma gamla gula slembollar som alltid dyker upp lagom till hösten.

Så vi ska inte bli arga och vrånga och ge oss på alla idioter på samma sätt som idioterna ger sig på andra. Vi ska istället se till att suga tag i första bästa medmänniskas nävar och tvinga in vett och deltagande i alla oupplystas och alla soffliggares sinnen.

Jag röstade rött, jag hade gått med på blått - det är ju trots allt ett demokratiskt beslut - men jag kan inte känna mig bekväm med att det blev så gult som det blev.

Revolutionen börjar nu?

16 09 10

2010-09-16T19:34:00.001+01:00

En kopp kaffe och några timmar är allt jag vill ha.

15 09 10

2010-09-15T16:19:00.001+01:00

Jag skulle diska och fixa lite skolgrejer, men istället förlorade jag mig själv och min koppling till verkligheten och råkade börja lyssna på musik.
Jag hostade till och där stod den att finna igen, verkligheten.
Det var nog två bra timmar, absolut.
Det är de där timmarna man inte riktigt minns som stannar hos en. Det är de som dyker upp igen när man sover eller när man tittar ut genom fönstret på bussen och liksom slutar titta, börjar se.

En annan grej jag tänkte på, för några dagar sedan, är att,
Pumpen brölar när Tove spolar vatten över disken. Världen slutar en meter utanför fönstret; det finns en nyponbuske där som fångar ljuset inifrån, en sista utpost innan nattmörkrets början på det oändliga. Den busken, och syrsorna som gnider fram sina toner, är det enda som finns som påminner om att det faktiskt finns en värld där ute. I kakelugnen sprakar och knastrar det från glöden; vår matlagningsglöd: vi grillade där tidigare. Vi har också ätit paj gjord av äpplen vi plockade från trädet här utanför, ett träd det inte finns andra bevis på att det faktiskt finns, förutom just resterna av pajen som vi inte orkat sätta i oss än. Om jag står tillräckligt länge och stirrar upp mot den becksvarta oändligheten ser jag tids nog små, små fläckar av vitt, som små enskilda snöflingor på svart asfalt i november. Första snön. Den är inte långt borta i tiden längre. För ett par veckor sov vi ute i vildmarken, och nu har redan träden färgat slingor i sitt hår som ett sista försök att ignorera sin egen dödlighet, en årlig ålderskris.

Cykelsemester på Gotland, del 2 (av 2)

2010-09-12T22:48:00.006+01:00

Så, del två av den cykelburna gotlandssemestern är här! Om ni missade del ett så kan ni klicka här för att komma dit och läsa den delen först.

Så.

Vi vaknade upp på en camping på Fårö, bara ett par kilometer från färjan över tillbaks till Fårösund. Vi var jättesnabba och duktiga på morgonen för att inte missa färjan. Vi slängde oss på cyklarna; vi gav oss av, vi trampade utav bara helvete. Och självklart kom vi fram på tok för tidigt och var tvungna att stå och vänta bra mycket längre än vi skulle gjort om vi fick välja.

Men färjan kom och vi klev ombord och vi var officiellt på väg hem igen. Eller på tillbakavägen, åtminstone.
Vi tänkte att vi skulle ta vägen förbi Furillen, för det verkade vara ett spännande ställe ... och det var det, men helvete vilken jobbig dag det blev till slut. Vi kommer dit alldeles strax (fast det är inte illustrerat i bild).

Nu: raukar.

Och sen: Furillen. Ett hotell på ett väldigt underligt ställe för just sådana. Det var ett väldigt speciellt ställe över huvud taget. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Så ja. Det var det.
Vad som hände sedan: vi vände, cyklade tillbaks. Regnet kom, ökade i mängd, ökade i ilska, och vi var genomblöta på inte alls särskilt lång stund. Vi stannade till och försökte söka skydd från regnet och då, naturligtvis, slutade det regna. Tills vi satte oss på cyklarna igen. Då kom regnet tillbaks. Och, som alltid, så hade regnet motvinden med sig. Och så såg resten av dagen ut, mer eller mindre. Vi cyklade på dåliga vägar i trög motvind med regnet och blommorna i vägkanten som enda sällskap. I timmar. Det lutade, som det alltid gör när det regnar och är motvind, tycks det, uppåt, alltid uppåt. Ofta var vi tvungna att kliva av våra treväxlade damcyklar för att promenera, det gick bara inte att cykla. Benen var som gummi och viljan och lusten låg båda kvar i något dike, ett par mil bakom oss.

Men så, till slut, en lång nedförsbacke och en spricka i molnen, en spricka som, precis när vi kom fram, öppnade upp sig och förvandlades till det här:

Efter en dag i misär och regn var det ett enormt hån att komma fram dit vi hade vårt sikte precis som allt blev bra igen. Men vi unnade oss en natt på vandrarhem ändå. Vi var blöta, även om vägen till slut torkat. Vi hittade också en affär, en konsum, och den gav oss chips, den gav oss dipp.
Vi fick äta mat lagad i ett kök, vi fick sitta på stolar (!!!) och äta maten, vi fick spela kort, vi fick sova i sängar. Det kanske inte ser så ut, men det var ljuvligt.

Nästkommande dag blev den sista på resande fot. Eller, på resande sadel: det var fortfarande ett par dagar kvar tills vi kom hem.

Det här är en lätt lunch vid kusten i Slite.

Dessa små krabater kom som ett äss i rockärmen på väg därifrån.

Den dagen hamnade inte så mycket mer på bild än så. Den bestod av väldigt trevligt cyklande. Vi var utvilade efter att ha sovit i sängar, vi var lugna och fina och glada efter att ha suttit och tagit det lugnt vid kusten. Vi var till och med ned till stranden och såg maneter ligga och äckla sig i vattnet. Sedan cyklade vi vidare och tog oss - vilket vi inte planerat - nästan ända fram till Visby. Det visade sig vara en väldigt dålig idé. Ju närmre staden vi kom, desto färre i mängd och sämre i kvalitet blev de potentiella tältplatserna.
Vad som hade varit en bra och trevlig dag blev en väldigt jobbig kväll. I säkert två timmar cyklade vi runt och letade efter någonstans där vi kunde slå upp tältet. Klockan passerade sex, blev sju, slutade vara sju och fortsatte mot åtta. Vi hade inte fått i oss någon mat på tusentals timmar, och klockan började bli för mycket för att vi skulle kunna ta oss in till Visby för att hitta ett vandrarhem att bo på.

Till slut blev det så jävligt att vi, precis som solen försvann, slog upp det jävla tältet intill nån åker eller hage eller vad som helst, jag kommer inte riktigt ihåg; det spelar ingen riktig roll. Det som spelar roll är att vi låg i traktorspår, på taggbuskar, inte alls långt från landsvägen.

Vi slog aldrig upp tältet så snabbt som vi gjorde den kvällen. Och där fanns mygg. Så mycket mygg att jag inte vet hur jag ska kunna beskriva det.

När vi väl kommit till rätta i vårt tält, när vi tryckt i oss lite tunnbröd istället för en riktig måltid, och när vi äntligen, till slut, kommit till något som minde om ro, då hörde vi något ... det var svårt att först sätta fingret på vad det var. Det var liksom ett ... och vi kom på det: ett surrande. När vi båda var tysta och lyssnade, hörde vi dem. Myggen. Tusentals, genom tältets väggar, hördes de surrande där utanför. Det var hemskt.

Sedan började det regna. Och blåsa. För er som aldrig sovit i tält medan det regnar kan jag bara berätta att det låter. Det låter väldigt mycket. Särskilt när det regnar så mycket som det gjorde då.
Vi fick inte så mycket sömn den natten.
Och när morgonen kom, ville kyrkan på andra sidan vägen vi låg intill att nejden skulle vakna. Strax innan sju, kanske fem i eller tio i, så började klockorna ringa. Ding, och sen dong, och sen ding, och sen dong. I flera minuter.
Men klockorna tystnade till slut.

Tuppen, däremot, hade inte ens börjat. Men han gjorde det då.

Vi kom iväg tidigare den morgonen än vi gjort någon annan morgon under hela resan.

Vi kom till Visby, där vi för andra gången bodde på ett vandrarhem. Vi tyckte vi förtjänade det. Jag tycker fortfarande att vi förtjänade det.
Vandrarhemmet i fråga är ett gammalt fängelse ombyggt för just vandrarhemsändamål.

Och där tog cykelresan slut.
Utan vidare kommer här ett gäng bilder från Visby.

Pensionärsgäng i Almedalen.

Tove byter film.

Det här. Den här ... hur förklarar man den/det?

Och slutligen: soliga bilder på en Tove och en katt.

Det var allt!

Jag orkade inte riktigt förklara det sista sjoket bilder, som du kanske lade märke till ...
Men vad fan.
Jag är jag, och det här är mitt, och här bestämmer den som är jag, och eftersom det inte är du utan någon annan, som är jag, så bestämdes det att så får det vara, och nu är det så det är.

Nu väntar nya äventyr!

Åihej,
Niclas Fasth.

Cykelsemester på Gotland, del 1 (av 2)

2010-09-06T22:12:00.020+01:00

Jag och min flickvän (som heter Tove, för er som hittat hit på annan väg än att jag känner er personligen) kom nyligen hem från en veckas cykelsemester på Gotland. Visst, kanske inte den ovanligaste saken att göra, visst, det finns hundratals berättelser om just det att finna på internet. Kanske inte med lika många bilder på köpet dock.
Det här, hur som helst, kommer bli en i varierande grad inlevelsefull återberättelse (mestadels med hjälp av just bilder) av hur vi hade det, hur det gick - kanske också vad man bör tänka på.

Men: innan något; innan allt; innan resten, låt mig berätta det viktigaste jag lärde mig under hela resan. Det är ett slags tankesätt man kan applicera på resten av livet, tror jag nog, men som gäller just för cykelsemestrande specifikt. Det är tre saker direkt efter varandra. Är du beredd? Här kommer det,

Känns det som att det är vindstilla, har du medvind.
Känns det som du har motvind, är det vindstilla.
Har du motvind står du still.

Svårare än så är det inte och, tro mig, om du någonsin testar själv kommer du inse just hur rätt jag har. Du kommer få gott om tid att tänka över det de gånger du står stilla, med regndropparna snärtandes i ansiktet. Det, för övrigt, är en annan sak som kan vara bra att komma ihåg. Regn kan göra ont. Lyckligtvis kände vi bara det en enda gång under hela veckan, och det var efter vi lämnat tillbaks våra cyklar. Dagen vi skulle åka hem, fick vi spendera lite tid i Visby, efter att vi checkat ut från vandrarhemmet men innan färjan gick. Det blåste så mycket att en färja (lyckligtvis inte vår) var tvungen att ställas in. Det var ett helt företag att bara ta sig från centrum till hamnen den dagen, och det var just medan vi försökte göra det som vi båda lärde oss, att regn kan göra ont. Varje enskild droppe en nål. Varje enskild nål: i ditt ansikte. Okej, kanske inte riktigt så illa, men det är en fingervisning.
Men det där ligger långt fram i tiden än så länge. Jag kan komma tillbaks till det när det börjar bli dags att knyta ihop säcken.

Finns det något jag borde nämna innan bilderna rullar in ... ? Ja, kanske en grej: Tänk noga över din packning innan du ger dig av. Från början tänkte vi, Tove och jag, att vi skulle hyra en cykelkärra för våra väskor, men vi bestämde oss för att det nog inte behövdes. Jag är i efterhand glad över det beslutet, trots att det i vissa tillfällen kanske hade kunnat vara smidigt. Fördelarna med kärran är tämligen självklara. Det är lättpackat, det får plats mycket, man kan turas om utan problem att dra den, och så vidare.
Vi valde som sagt att avstå från kärran och istället använda cykelväskor (och spännremmar) till vår packning, och det som gör att jag tycker det var den bättre vägen att gå, är det faktum att det är (om än marginellt) lättare att ta sig fram utan kärran. Det är lätt att lämna cyklarna obevakade, för ingen men sinnet i behåll orkar stå och lirka och slita för att få loss packningen om allt sitter så oåtkomligt som det gör med remmarna och väskorna. En presenning, däremot, på en kärra, är lätt att lyfta av. En annan grej är att vi lärde oss bli enormt duktiga på att packa. När vi köpte mat, när vi bytte kläder. Vad vi än gjorde, hur vi än gjorde det - hur fullt det än var i väskorna - lyckades vi alltid trycka ner i princip hur mycket som helst mer.

Men i slutändan är det som baken, den ack så ömma baken: antingen gillar man det ena, eller så gillar man det andra. Min rekommendation är i alla fall väskor över kärra.

Och med det sätter vi igång med bilder och berättelse, tycker jag.

Föga förvånande började det hela med att vi tog oss till Gotland. Utan större försök till dramatisering kan jag också berätta att detta skedde medelst färja. Från Nynäshamn. Någonstans på havet bakom oss förekom det tydligen regn.

Vi hade inga problem med regn alls ... förrän vi hämtat ut våra cyklar och tagit oss precis utanför ringmuren. Då fick vi uppleva vårt första regnproblem.

Ett litet steg i taget. Vi klev av färjan och hämtade våra väskor. Inga som helst problem. Vi gick till cykeluthyrningen (ett par hundra meter bort). Inga som helst problem. Vi hämtade cyklarna och den extra cykelväskan vi hyrt, tog god tid på oss att hänga på allt och se till att allt satt så gott det gick. Inga som helst problem. Vi fick till och med lämna vår stora ryggsäck, som vi använde för att lyckas forsla allting från hemmets lugna vrå till resans början, helt utan problem eller extra kostnad. Det uppskattades.
Sedan gav vi oss av. Lite drygt hundra meter kom vi, innan jag kom på att "vänta nu, min randiga tröja som jag nyss hade på mig, vart tog den vägen?" Jag cyklade tillbaka till uthyrningen, frågade killen som hjälpt oss om han hade sett den. Nej, det hade han inte. Den låg inte i ryggsäcken vi lämnade heller. Jaja, jag måste väl ha stoppat ned den någonstans. Vi ser den väl när vi packar om ikväll. (Den är ännu inte tillbaks i min ägo. Den kommer nog aldrig bli det.)

Vi fortsatte ta oss ut från staden, i riktning: Äventyr. Vi kom till, och passerade, ringmuren. Vi hittade Max, hamburgerkedjan, som vi siktat in oss på, och såg till att få i oss mat, något vi inte haft att göra med sedan morgonen, väldigt många timmar tillbaks i dåtiden.
Medan Tove var inne och beställde kom ett par i pensionsåldern och parkerade intill där jag satt. Han klev ut och började kroka loss cyklarna de hade med sig. Han kom fram till mig och frågade om vi var cykelturister från fastlandet. Han berättade att det var cykelveckan just då, när vi var där. Massvis med (mestadels, tydligen) pensionärer cyklar vissa bestämda sträckor varje dag. Han sade att det hedrade oss att vi cyklade. De flesta ungdomar numera åker bil eller motorcykel. Det värmde mig, att hedras innan vi ens kommit igång. Och det utanför ett snabbmatsställe.
Vi önskade varandra en trevlig tur och skiljdes åt. Tove kom med maten. Allt verkade väldigt bra. Allt var väldigt bra, jättebra, faktiskt, i säkert en halvtimme till.

Sedan började saker gå åt helvete med hög hastighet och en rejäl beslutsamhet.
Vi åkte till Coop på andra sidan gatan för att handla på oss lite frukost till nästkommande dag. Tove frågade om jag också upplevde att cykeln nästan guppade en aning. Jag vet inte riktigt blev mitt svar, och det lämnades därhän. Tove sprang in och handlade litegrann, vi lyckades pula ner grejerna i våra väskor, trots att de var på tok för fulla för det. Sedan upptäckte hon det som syns på bilden här nedan.

Hennes främre däck såg inte riktigt ut som man önskar att dett ska se ut i sådana tillfällen. Det såg verkligen ut som att det skulle kunna gå sönder utan större svårigheter. Vi undrade vad i helvete vi skulle göra. Jag ringde till cykeluthyrningen, men de hade hunnit stänga för dagen. Om vi skulle fixa en ny cykel skulle vi vara tvungna att vänta till morgondagen. Att hitta någonstans direkt i närheten att slå upp vårt tält, bara för att kunna komma in och byta cykel när de öppnade nästa morgon (klockan 10.00, om jag inte missminner mig) och inte förrän det var klart kunna börja cykla på riktigt, kändes inte så lockande. Vi skulle isåfall förlora nästan en hel dags cykling.
Jag sprang in på Coop för att se om de hade slang och däck, som vi i så fall kunde köpa på oss och se till att lösa problemet om det dök upp. Naturligtvis hade de slut på slangar i den storleken. "Finns det kanske några på lagret? Nehe, ni får in nya imorgon? Jaha ja, men vad bra då. Tack så mycket." Imorgon, alltid imorgon.
Det fanns inte heller någon som var särskilt duktig på cyklar som kunde följa med ut och avgöra om vi borde oroa oss eller inte. Jag köpte i alla fall ett multiverktyg för cykelfixning. Vi hade åtminstone med oss lagningssats, så i värsta fall kanske vi kunde försöka fixa själva ...
När jag började närma mig utgången till butiken hörde jag ett väldigt oljud. Som om en enorm tv stod inställd på en död kanal och vrålade ut ljudeffekterna till myrornas krig för kung och fosterland.
Ja, det stämmer: vattenfallsregn. På sekunder förvandlades Gotland från vilken ö som helst till inspelningsplatsen för nya Waterworld. Det var helt galet.
Så där stod vi. Potentiellt trasig cykel, inget sätt att laga den om den nu gick sönder, ingen möjlighet att byta förrän nästa dag; genomblöta på några sekunder, och till råga på allt så var klockan vid det laget efter sex. Solen hade börjat röra sig nedåt, dagen hade börjat ta slut.

När vi fått på oss regnkläder och efter att regnet lugnat ned sig en aning, bestämde vi oss så för att fortsätta cykla och hoppas att däcket inte skulle gå sönder. Om det gjorde det, resonerade vi, kunde vi väl i värsta fall ringa uthyrningen och tvinga dem att komma för att byta det åt oss. Vi var vid det tillfället på tok för trötta på situationen för att över huvud taget orka bry oss så mycket mer.

Vi satte oss på cyklarna och trampade oss i riktning havet. Därefter följde vi kusten en bit - så långt det gick - innan vi var tvungna att svänga upp igen, in mot land, och sälla oss till landsvägen. Det var inte lika inspirerande där uppe som det var vid vattnet, men vi var åtminstone på väg, i dubbel bemärkelse. Vi kände att musklerna gjorde det de är till för. Vi kände vinden i ansiktet (vilket betyder att det var någorlunda vindstilla) och himlen hade börjat spricka upp. Solen vågade sig fram och vi blev torrare och torrare.

Dock sjönk vårt mod i takt med solen: Hur i helvete ska vi hitta någonstans att slå upp tältet? Hur i helvete ska det gå till när vi inte ens ser tältet i fråga för att det är för mörkt?
Vi svängde ner på småvägar, vände upp igen och upprepade. Till slut var vi i läget jag tror vi började vänja oss vid framåt slutet på veckan. Läget där tankarna går ungefär så här, "Men för i helvete. Ja ja, skitsamma. Är det inte bra där framme så får vi fan slå upp tältet var som helst. Vi har inte lyxen att välja längre."
Sagt (tänkt) och gjort. Vi svängde av på en sista liten grusväg. "Där är kan det gå. Och där." Vi fortsatte en liten bit till och tänkte att okej, om det inte är bra här framme så kan vi lägga oss på något av ställena vi åkt förbi nyss.
När vi kom fram till vägens slut möttes vi av inget mindre än den perfekta platsen. Det var en fantastisk lättnad och en underbar känsla. Vi slog upp tältet precis som solens sista strålar lämnade oss. Vi fick hjälp av pannlampa och ficklampa för att få klart det sista.
Väldigt mycket hade varit väldigt jobbigt och gått väldigt dåligt, men vi hade åtminstone ett hem för natten.

Morgonen lyser in genom ytterdörren.

Vi fick smaka på stormkökste och tunnbröd med mjukost, och den gången var det inte ens en smak att vara trött på.

Så här såg det ut när vi tog oss upp till vägen igen. Det här var ett skönt ställe att inte ha kärra på.

Sedan följde vi landsvägen en bit till. Det var en grå och tråkig dag. I bakhuvudet låg fortfarande en molande panikkänsla angående Toves framdäck. Skulle det hålla, eller skulle det paja? Gotlandsleden (cykelleden) pekade plötsligt in på en annan väg än den landsväg vi befann oss på, så vi svängde med glädje av och fortsatte längs den lite mindre vägen, trots att den bar av i direkt riktning från havet. Vi tänkte att den kanske svänger ut sen lite längre fram, så att vi åtminstone slipper biltrafiken ett tag.
Det var ett bittert misstag.
Vägen fortsatte långt, långt. Det kändes meningslöst att vända, så vi valde att fortsätta framåt. Vi stannade vid en kyrka, vi tittade på kartan, funderade lite, och bestämde oss för att fortsätta längs Gotlandsleden. Någonting, tänkte vi, av värde borde det ju gå att finna där. Det gjorde det inte.
Grå himmel och svag men stadig motvind gjorde oss sällskap till Tingstäde, en plats som i teorin är en tätort, men som i praktiken är en sån där spökstad man ser ibland i westernfilmer, mer eller mindre. Inte så många stepplöpare, kanske. Det fanns en kyrka där vi fyllde på vatten (kyrkor är verkligen otroligt bra delmål att ställa in sig på. Om man kommer till en kyrka vet man att det går att hitta vatten och, ofta, åtminstone, en toalett eller dass). Vi åt lite frukt och uträttade naturbehov. Vi såg oss om. Vi såg oss om igen, såg vi verkligen rätt? Ja, det gjorde vi. Vi såg rätt. Det var helt jävla dött, precis som det sett ut från början.
Suck.
Vi fortsatte en liten bit längs leden. Tills vi kom till den här korsningen, en plats jag inte gärna besöker igen, om jag får möjligheten att bestämma.

Leden går i riktning Lärbro. Leden går längs en väg som är ännu större än den vi tidigare under dagen bestämde oss för att svänga av från. Den var ännu mer trafikerad, det var högre hastigheter tillåtna, och det var fler lastbilar och långtradare som trafikerade den.
Helvete.

Vi bestämde oss för att svänga av längs en mindre väg och sikta in oss på Kapellshamn, ett ställe med en liten camping, något vi kände oss väl förtjänta av när dagen var slut. Det mest spännande vi såg under dagen, som snart påbörjade sitt regnmaraton mitt i motvinden, var ett majsfält. Ja det stämmer, det var det mest intressanta. Lite jävla majs. Och det började regna, som sagt. Motvinden var där och gjorde oss sällskap, trots att vi vänt nästan 180°.

När vi väl, efter en jobbig dag, kom fram till campingen insåg vi att vi inte tagit ut några kontanter. Självklart tar campingen i fråga inte kort. Självklart är det dryga två mil till närmsta ställe som gör det (två mil är inte så himla snabbt avklarat som man kanske kan tro. Särskilt inte när man måste åka tillbaks också).
Med ett stort mått av tur visar det sig dock att Tove har precis så mycket pengar vi behöver för en tältplats, och hela sex kronor utöver det också. En veritabel förmögenhet.
Vi fick upp tältet i alla fall, och där fanns duschar. Vi såg ett par på tandemcykel, med kärra, som vi sett föregående dag när vi hämtade ut våra cyklar. De hade hyrt på samma ställe som vi. Vi såg där också ett utländskt par som kom att bli nästan det vi såg mest av under hela resan, förutom får. Vart vi än tog oss så mötte vi dem i en korsning framför oss, eller så kom de förbicyklandes när vi tagit en paus. I korsningar där de svängde höger och vi vänster, trodde vi att äntligen har vi skiljts på riktigt. Men lik förbannat, nästa dag såg vi dem igen, flera mil från platsen där vi båda valde helt olika riktning. Det var sjukt.

På väg bort från Kapellshamn.

Jag har nyligen köpt en Iphone, och jäklar vad den kom till nytta under vårt äventyr.

Det var helt fantastiskt att när som helst kunna plocka upp den ur väskan för att se exakt vart vi befann oss. Vi hade nämligen ingen vanlig, riktigt, analog karta med oss. Vi hade en liten en, som var detaljerad nog att visa den generella formen av Gotland, ungefär, men det räcker inte riktigt alltid. Det var jätteskönt att kunna se om vi skulle fortsätta länge till för att hitta ödemark. Det var jätteskönt att kunna boka färjan från telefonen när vi skulle hem. Det var väldigt trevligt att se om det fanns någon camping dit vi var på väg, om det fanns någon affär - och i så fall när den stängde - med mera, med mera. Jag är väldigt nöjd med mitt köp, baserat på den resan. Kompass, gps och förmågan till lite surf när det verkligen behövdes, var verkligen gudabenådat.

Tack vare telefonen hittade vi vår väg hit, till Blå lagunen, där vi fick såväl lunch som bad.

Det var verkligen inte illa. Det hjälpte oss ta oss förbi den oändliga raksträckan som visas på bilden ovan till höger. En oändlig raksträcka som dessutom var i ständig uppförsbacke.

Det här var då dagen efter den oändliga tiden i regn och motvind med ett majsfält som enda utmärkande drag. Två dagar efter all ångest med rädsla för däcket som inte gick att lita på och det monsunregn som föll då. Det här var första dagen då solen var framme hela dagen. Första dagen som vi hittade någonstans att handla på, någonstans där det gick att ta ut kontanter. Allting kändes verkligen helt overkligt bra den dagen. Hela dagen. Det var den enda dagen där ingenting var jobbigt över gränsen. Alla andra dagar som har varit bra har burit med sig vissa mått av motgångar - fästingar, otroligt dåligt väder, letande i timtal efter tältplats - men inte den här enskilda dagen. Det var verkligen en perfekt dag.

Vi hittade någonstans där vi kunde köpa mat som vi inte själva behövde tillreda på vårt stormkök. Självklart slog vi till, och jävlar så gott det var. Eftersom vi båda är vegetarianer bad vi dem att fixa vår mat utan kycklingen som egentligen skulle vara där på. Det gjorde att vi fick kalaset för trettio kronor mindre än väntat. Guld! Dit, till skillnad från korsningen i Tingstäde, kan jag sannerligen tänka mig att återvända.

Efter det fick vi som nämnt möjligheten att fylla på vårt matförråd, att ta ut kontanter, och att känna oss som människor igen, bland andra av samma vara. Vi var i ett litet samhälle, det fanns några små butiker. Fårösund. Det var väldigt trevligt båda gångerna vi träffades.

Strax efter att vi handlat hoppade vi på färjan till Fårö.

Väl över valde vi att sticka av den stora vägen vid första möjliga tillfälle för en till natt i det fria. Ett otroligt bra beslut, visade det sig. Vi cyklade en kort bit och kom snart in i ett naturskyddsområde. Mysigt och fint. Vi kom ut ur det igen och bara hundra meter, eller kanske ett par hundra meter, från färisten som markerade gränsen till området, hittade vi den perfekta platsen än en gång.

Det enda problemet var att det var lite väl stenig mark, så det var svårt att få ner tältpinnarna. Men det är ett ganska litet problem om man tänker på alla fördelar. Dels syns det ju här ovan hur fin just tältplatsen var. Vi hade en liten samling träd bakom tältet som skyddade oss från nyfikna ögon, om det skulle komma någon på den lilla grusvägen vi kommit cyklandes på.

Tove spejar ut över området.

Vi åt god mat på klapperstensstranden till den fantastiska utsikten som vi hade direkt utanför tältöppningen.

Vi gjorde också upp en eld som höll oss varma under kvällen medan vi såg på när månen och solen avlöste varandra på himlavalvet.

Nästkommande dag tog vi oss till några raukar. Jag har lite svårt att vara riktigt entusiastisk över det. Det var en speciell syn, och som turist tycker jag nog att man borde åka dit för att titta. Men ... om man vill vara sån ... det är ju ändå bara sten, liksom. Hur spännande kan det vara?

Ungefär så spännande. Det var jättemysigt, det måste jag medge.

På väg därifrån trampade vi nästan ihjäl den här lilla krabaten som låg och tryckte mitt på den (förvisso övergivna) vägen.

Lite senare kom vi till det här underliga stället:

Massa, hundratals, stentorn, byggda av flitiga turister och annat löst folk. Varför, frågar jag mig själv än idag. Okej att någon från början kom på idén att om det ändå finns så här fina stenar, varför inte bygga sig ett litet torn? Det läskiga är bara att nu blir det som en mani så fort någon kommer där i närheten. Jag såg det i Toves ögon. "Måste. Bygga. Konstigt. Stentorn!"
Ja ja, det var roligt att se hur som helst.

Efter det började vi röra oss tillbaks mot färjan tillbaks till Fårösund. Nästkommande morgon markerade början på dagen då vi vände hemåt igen.
Vi tog in på en camping och slog upp vårt tält inte särskilt långt innan solen började försvinna nedan trädgränsen. Eftersom campingen bara ligger några hundra meter från havet var det en självklarhet att se solen försvinna så långt som möjligt.

Det är Gotland där borta, som skymmer sikten precis vid horisonten, förresten.

Föga förvånande: magiskt solnedgångsljus.

Vet ni vad?
Det här är slutet på del ett av två. Ungefär lika många bilder kommer i nästa inlägg. Det kommer behandla vägen hem, via Furillen, och slutligen Visby.

För tillfället avslutar jag med två små får, och säger

på återseende.
Vänligaste hälsningar,
Niclas Fasth

Det här är en länk till del 2 (av 2)

2010 09 01

2010-09-01T19:13:00.002+01:00

Sommaren är över, så även uppdateringslösheten!
Vissa vet säkert att jag varit på cykelsemester på Gotland. Det här inlägget kommer inte behandla det. Det här inlägget kommer behandla tiden just innan det. Helt utan slutkläm, helt utan vettigheter, helt utan något av egentlig vikt alls. Titta bara på bilderna och le lite. Le, för den tiden som visas här är över nu. Le, för nu börjar livet igen.

Jag har en fråga (en fråga jag ställt förut, på annan ort, men som inte genererade så mycket respons (visst, som att det här kommer göra det då ...) men hur som helst). Frågan lyder: Sportmänniskor; saknar de själ eller är det bara en image?

Jag var ett par dagar i Västerås medan jag väntade på att åka ut till torpet för underbarhet däri. En av det par dagarna tog jag mig en liten promenad. Jag gick förbi vad som brukar kallas Rocklunda. Jag borde aldrig ha gått förbi Rocklunda. Det tog någonting av mig och förstörde det. Någonting jag aldrig kommer kunna få tillbaks. Jag vet inte exakt vad det var, men det finns ett tomrum nu, alldeles just precis intill där viljan att leva sitter.

Titta bara hur inspirerande område det är.

Man måste vara lite död inuti för att med egen fri vilja ta sig dit, gång på gång. På gång.

Vallbybron ligger inte långt därifrån. Och på andra sidan Vallbybron?

Ja, vad finns på andra sidan vallbybron egentligen?

Det tycks som fler än jag försökt rymma Rocklundas pest, Rocklundas pina, för det gyllene landet på andra sidan. Tyvärr kommer inte alla som börjar en resa alltid fram.

Vi håller en tyst minut i spänd förväntan.

Blickar höjs.

Och vad finns då där, på andra sidan Vallbybron?
Jo, det ska jag ta att berätta för dig.
Där finns verklighetens gulligaste helvetes getjävel!
Se, bara se!

Det är ju fanimig så man går sönder av gullighet!

För att landa på jorden igen kommer här en till bild på en handske. Ensam, övergiven. Eller fri. Beror på.

På vad undrar du? Nähä, nä, men då så.

Nu ska vi se! Äntligen kom vi bort från Värsterås.
Vi kom till blommor och grönska och utflykter.

Och gräsklipperi.

Det här är morötter, färskplockade från landet på baksidan, intill gärdesgården.

Det här är något däremot som inte förekom så mycket i Västerås, men desto mer i torpet:

Men, är det något vi lärt oss av någonting, någonsin, så är det att allt som har ett liv går att döda:

Efteråt kan det drickas te (obs! frivilligt).

Jo, alltså, sade jag, "Morötter"? För jag menar det alltså. Morötter.

Utflykt till vad som inte är Mars men som nästan skulle kunna vara. ... ish.

Röd jord, i alla fall. Röd jord och små små träd som bara ligger och skräpar.

Sedan: otroligt inspirerande lokaler.

Och några plankjävlar.

Det var allt för den här gången. Nästa gång: Gotland, cyklar, Tove Andersson, tält, får och utsikt. Bör icke missas!

På återskrivande,
Laders von Niclers Fasthers.

07 08 10

2010-08-07T10:04:00.004+01:00

Det har varit lite ouppdaterat här den senaste tiden. Jag har varit i Stockholm och skrapat ihop till hyran, och så har jag passat på att vara lite sjuk. Jag har säkert också passat på att göra andra saker utan att ha kameran med mig. Det var nog bra. Men här om dagen hade jag faktiskt kameran med mig, och jag var varken jobbtrött eller sjuk. Därför:

En bild från garaget.

En bild på vägg, tak, moln, himmel, sol.

Jag ser alltid ensamma vantar och handskar på marken när jag är ute och går. Alltid. Jag har länge tänkt att jag ska fota dem och göra serie av, men av någon anledning har jag aldrig kameran med mig när jag ser dem. Den här gången hade jag dock det.

Äh, det får vara allt. Jag ska iväg nu. Jag tar med mig kameran. Vi hörs snart.

Eder,
Fniclpicl.

17 07 10

2010-07-17T20:08:00.002+01:00

Jag har inte riktigt lyckats komma över den här vintern som gått. Jag har inte riktigt förstått just hur mycket sommar det faktiskt är. De här dagarna med över trettio grader i skuggan har varit helt fantastiska (och, ska sägas, till viss del jobbiga) men det har ändå legat en ångest i bakhuvudet och trummat med fingrarna, om än inte slagit på trummorna.
"Det kanske ligger lite snö i luften", har den försökt säga. "Bar inte den där vindpusten på ytterligare något förutom doften från sjön och en liten gnutta torkat hö från åkern?"
Jag vet inte vad jag ska svara när den säger så. Jag vet inte om den bara jävlas eller om det ligger något i det den säger.
Det var väldigt länge sedan jag tog vara på sommaren så mycket som jag gjort i år. Jag har redan, halvvägs genom den, badat fler gånger än jag gjort på åtminstone de tidigare fem åren tillsammans. Jag har spenderat så mycket tid på gräsmattor att jag tror jag är för evigt märkt av stråna som pressats mot min hud, tatueringar över hela kroppen av gräs, blommor och enstaka löv. Någon kotte, kanske. Jag har bränt mig, flagnat, brunat till mig. Myggor har haft festmåltider på min hud; jag har utkrävt folkmord som betalning.
Tove och jag har paddlat kanot, från vilken vi såg sammanslaget nästan ett dussin bävrar. Älgar har sprungit längs vägrenen, betat på åkrar. Hundar, katter, människobarn.
Pappa fyllde nyss femtio år. Jag fyller snart tjugofyra.

Det är idag den 17 juli. Jag undrar fortfarande när jag ska acceptera att det är sommar. Nu ska jag visa lite bilder från midsommarhelgen. Fotobevis på att den faktiskt har ägt rum, vad jag än erkänner för mig själv. Den finns på foto.

Först ut en liten promenad kvällen innan midsommarafton. Vi höll händer, promenerade i solnedgången - sprang hem, jagade av mygg.

Dagen efter var det dags: God mat, bättre sällskap. Vi lekte lekar. Tove och jag hade organiserat och fixat. Det (lekandet) avslutades med en 20-frågor-liknande lek. "Gissa vad det här är." Varje lag hade tjänat ihop till åtta slumpmässiga ledtrådar var av följande tolv. Kan du lista ut vad det rör sig om?

Såg till att fler än aporna vrålade i parken.
Betesmark på höga höjder / stenblanding i betesmarken.
Freden var inte det enda som föddes vid krigets slut.
Allmänbildning, något att vara glad åt, pardans.
Timmerön i undertecknads kraftstation.
Mångfaldigt prisbelönt software-führer.
Mer sommar än färskpotatis och jordgubbar.
Karusellen började snurra 1965.
Ska blazern vara på eller av?
Sveriges fornSTORA favorit.
Har vid ett tillfälle införskaffat en ickedistad flersträngare.
Den spökliknande avkomman blir tillägnad erotisk popballad.

Jag känner att det är dags att skicka in praktikantansökan till På spåret, efter det där.

Här kommer Anders slående färgkombination.

Vi snickrade ihop en midsommarstång. Vi gjorde den lite halvdan: En blandning av den hedniska och den kristna traditionen. Korset, klätt i blommor. För att smäda båda på samma gång. Det enda som saknades var vita lakan och eld, brinnande kors, flammande trossymboler. Det hade varit fint.
En korsfästelse klarade vi av, i alla fall.

Det var grönt, det var skönt, på midsommarafton 2010.

Vi åkte iväg till Liens camping för att bada. Det finns sand att hoppa i där. Jag hoppade i sanden. Först: en bild på träd.

Sedan: 6 bilder av mig, på en gång, hoppandes och skuttandes och flygandes i sanden. Tove fotade.

Det var galet härligt. Se bara här, fötterna nere i sanden. Värmen, ljuset, glädjen.

Flerlagersvariant.

Det här är då, antar jag, mina svärföräldrar.

Vad är väl sommaren utan en hängmatta under äppelträdet?

Midsommarafton är över vid det här laget, förresten. Maten, myset, lekandet blev fotat på annat håll. Jag rapporterar om det dyker upp något på det stora www - jag vet att ni vill se.
Det här är dagen efter. Vi åkte ut i skogen för att se på rysstenen, och för att dricka kaffe.

Fantastiska skogskläder.

Här har vi rysstenen. Det är en sten. Som har rysk anknytning. Inte så jävla mycket mer med det.

Vid fikandet kom: regn.

Jo, jag sade: Regn.

Sista titten ut genom fönstret innan jag gav mig ut på ännu en resa. Resan hem, till mitt eget bo, det i Norrköping. Jag var tvungen att åka hem och betala räkningar, vattna blommor, vara ensam.

Västerås centralstation. De har kamera övervakning.

Och symmetri.

Solen höll mig sällskap hela vägen hem.

Med bästa hälsningar från öppen famn,
Niclas, den självaste, skälvande, Fasth.

12 07 10

2010-07-12T08:47:00.002+01:00

Ytterligare lite Höggsjövik, Jämtland, här. Men det börjar sina. Efter det här får det vara nog för nu. Jag lovar. Efter det här blir det nog midsommarhelg istället. Men det är då och nu är nu så nu kör vi, som hon den gula berocca-demonen säger.

På väg in i skogen för att ta en titt på huset som står övergivet där. Ljuset och värmen och färgen försvinner.

Nu kommer ett litet avbrott för att visa insidan på något slags grävmaskinsvrak

Och sedan tar vi oss tillbaks till huset i skogen.

Så här fint ser det ut från en höjd långt bort.

Utsiktsdags, håll till godo.

Japp, det stämmer. Den här vyn igen.

Jag vet inte riktigt just hur det går till, men det är så här hon fotar.

Och så var den dagen till ända.
Nästkommande dag bjöd på utflykt till sjöss

Och det var allt för den här gången i Jämtland. En liten avslutsbild från sovrummet och sen hejdå.

Hejdå.

10 07 10 (Jämtland)

2010-07-10T08:22:00.002+01:00

Häggsjövik några dagar innan midsommar. Fantastiskt. Fantastiskt mysigt.

Det här huset återkommer nog i nästa inlägg.

Tove! På getspaningsutflykt utan getter. Lite kastfiske i ån innehöll utflykten dock. Fast det slutade som lite kastfiske i granarna intill ån istället ...

Kira! Kira är en hund.

Man ser det ganska lätt på den distinkt hundformade kroppen, näsan som mer påminner om en hunds nos än en faktisk näsa, öronen som är en hunds, samt svansen, pälsen, skallet och själva det faktum att det är en hund.

Himlen föll ner i sjön.

En utflykt till Östersund. På väg, längs vägen, fick vi syn på den här rackaren.

Här, i köket, var vi inte under tiden vi var i Östersund. Detta illustreras med en bild av ett tomt kök, i vilket vi då inte var.

Det var tydligen något giftermål som var i farten. Någon Victoria gifte sig med en Daniel. Massa barn hade gjort teckningar för att fira.

Stortorget i Östersund såg inte ut som det gjorde senast. Ellen var en aning förvånad.

Snygg-Håkan. Han vet hur man står för att dra till sig blicksen från kvinnsen. Nonchalant lutandes mot en stolpe, ena benet avslappnat upp mot väggen bakom. Det finns mycket där att lära.

Vädret var för ett par sekunder suboptimalt.

Klanen, sans modern.

En genomsnittlig östersundare på en genomsnittlig östersundsbänk.

Det var nog det, för nu. Jag har fler bilder som ligger och skräpar som jag bara ska sortera iordning, sen kommer de hit!

På återläs- och skrivande,
eder egen
Niclas.

01 07 10

2010-07-01T08:52:00.002+01:00

Jag har varit borta i två veckor. Borta på en liten turne. Jag lämnade mitt hem i Norrköping för tåget mot Västerås. Jag höll min flickvän i handen och vi bar våra väskor och gav oss iväg hemifrån. Vi kom till Västerås, tog bussen ut till hennes föräldrar. Där väntade vi några timmar tills vi till slut kunde låna en bil för att ta oss ut till Snarhem, en liten, liten by en bit utanför en ort som heter Skinnskatteberg i Västmanlands bergslags skogar.

Det här inlägget öppnar med mycket landskapsbilder, varning varning, och avslutas med många porträtt. Varning varning.

Så här såg Västerås ut när vi gav oss av därifrån.

Och så här såg himlen ut under resans gång. Ovanför vägen, på väg.

Allt öppnade upp sig. Det var oändligt härligt och en fantastisk början.

Nästa dag fann oss på en promenad genom skogen,

förbi gamla fabriker och verkstäder,

förbi gröna landskap i första halvan av juni,

och slutligen fram till några nyfikna och en aning kelsjuka hästar.

Vi for tillbaks till Västerås, sov där en natt, och satt sedan i en bil nästan hela följande dag.
Vi åkte till Häggsjövik uppe i de Jämtländska skogarna, 12 mil från Östersund.

Det är helt fantastiskt fint däruppe. Och mysigt. Och hemtrevligt.

Så ja. Nu har det varit många bilder av samma sjö efter varandra här.
Varför inte slänga in en bild på ett eluttag som omväxling?

Och kanske en bild på Tove?

Kanske en bild på hennes far?

Eller två.

Eller tre ...

Kanske en bild på hennes syster?

Eller kanske en bild på hennes far?

Vänta nu, jag blev förvirrad ... Här är en bild på en blomma.

Som får en puss.

Kanske en bild på Tove?

Bah, det får vara allt för nu. Jag har nog med bilder för fler inlägg i den här storleksklassen, så håll du uti din hatt så ses vi snart igen.

Åihej,
Nicl von af den Picl mit der ... von Fasth. Niclas Fasth.

28 06 10 (På tåget mellan Västerås och Norrköping)

2010-06-28T21:06:00.010+01:00

Inspirationen slår. Den kommer aldrig gåendes, man känner inte på sig att det är dags snart. Utan vidare är den bara där. Allt man känner är en plötslig, träffsäker rak höger, uppercut eller kanske bara en jab rätt i solar plexus eller vart som helst där inspirationen råkar hyra en lägenhet för tillfället: scrotum, maggropen, hjärtat, armvecket på höger arm alldeles ovanför spruthålen eller leverfläckarna, vad man nu har där. Inspirationen flyttar mycket. Inspirationen är en flyttfågel som håller sig inom samma kommun; en vagabond för svag för att kämpa mot ångesten i att byta postkod - den lämnar aldrig ditt sinnes gränser, men den håller sig mer än gärna i periferin oftare än den borde.

Nu vaknade den av ett någorlunda specifikt men slumpartat recept som lästes upp på radion: tåget där jag sitter nu, på väg hem efter två veckor därifrån; ensamhet för första gången på lika länge; Bone Machine i hörlurarna; chokladkaka i munnen; ett nummer av Mojo som Tom Waits varit gästredaktör för. Då och då de senaste par veckorna har jag varit tvungen att låta inspirationen vila, hur mycket den än har boxat mig, sparkat mig, ringt, sms:at, skickat brev, skrikit mig rätt i ansiktet, smugit sig på mig mitt i natten med en hink iskallt vatten. Inte alla gånger som inspirationen skickar ett brev från en ny adress, med inbjudan till inflyttningsfest, har man möjlighet att åka dit och hälsa på. Ibland finns det andra saker man måste göra, andra ställen man måste vara på. Vissa gånger ligger kameran hundra mil bort och väntar, vissa gånger har man ingen penna, inget papper - inte ens en spik att rista in det i armen med. Man får försöka öppna en låda i minnet, lägga ned så mycket man får plats med och se till att märka den väl så den går att hitta igen. Nyckelord och noggrant utvalt hyllplan.

Det fungerar naturligtvis aldrig för mig. Jag har för små lådor tror jag. Eller så är jag bara dålig på att organisera. Kanske både och. Jag minns nåt nu om solen på husets ena kortsida, skugga på långsidan. Jag var på gräsmattan med benen i kors, någon låg i hängmattan, två satt på farstubron i skuggan, någon på bänken i solen. Ett äppelträd, ett rostorn, fotbollsmatch både i teven och i blombuskarna. Alla pratade om något: de om det, hon om sitt, vi om ... vad? Jag minns inte, men allt var idyll, var saga, var som under korkeken.

Jag minns också utsikten över sjön: tre holmar i slalomrad, kyrkan vid strandkanten där bortom, på andra sidan. Bilen som stannade femtio meter längre bort, han där i som lyfte sin kamera, fotade vyn över sjön och körde vidare. Jag hade gått genom växlande regn och solsken i över en timme: det var lika långt tillbaks som jag gått - naturligtvis. Jag satte mig på räcket, tittade ut över allt, vände mig om och gick tillbaka hem igen, längs en öde väg i Jämtlands skogar.

Ibland - egentligen oftast - är det bäst att bara låta inspirationen komma, göra sin grej och försvinna igen. Att inte försöka tygla den och använda den som katalysator. Allt måste inte få ett konkret resultat. Allt måste inte komma från någonstans, bli något, leda någonvart.

Ibland ska man lämna pennan och kameran därhän. Ibland ska man se med ögonen, sina egna ögon. Inte genom orden som beskriver det, inte genom sökaren som visar det.

Sjön utanför fönstret nyss var viktig: solnedgångens gula ljus på bron, på bryggan under bron, på båtarna vid bryggan under bron; vattnets bokstavligt talat spegelblanka version av skogen ovanför den - inte så mycket som en krusning på vattenytan, inte ett vasstrå som busade fram distraktioner - skogen själv runtom sjön. Allt det är borta nu, men det var viktigt. Jag var nära att missa det. Jag tittade upp och såg ut. Sjön var där, var borta: jag var förbi den.

Vad jag har nu, istället för den utsikten, är hörlurar utan musik (för Bone Machine tog just slut); ett irriterande barn som sitter och tjuter som, om inte värre än, tutan på tåget jag sitter i; barnets än mer irriterande bror som studsar en tennisboll på golvet så mina fötter vibrerar i otakt till musiken som just tog slut.

Tom Waits avslutade just en låt, en låt på albumet nämnt ovan, med orden "Well there's one thing you can't lose / It's that feel", och jag känner hur det klingar sant i mig, för mig och med mig. Den där känslan, vilken det nu än är, kommer jag aldrig glömma. Irriterande barnen till trots kommer jag aldrig glömma känslan av utsikten över sjön, över kyrkan i Jämtland, känslan av den där förmiddagen på gräsmattan på midsommardagen, känslan av att snart vara hemma, att snart kanske åka vidare igen. Känslan av juni 2010. Om det är något jag aldrig kommer kunna skaka av mig så är det den känslan.

Nu ska jag läsa vidare i Mojo.

I min väska ligger faktiskt min kamera - jag har inte låtit inspirationen stå ignorerad mer än jag varit tvungen - med hundratals bilder på minneskortet. Jag har anteckningsblock med skisser, idéer, meningar och citat som jag ska försöka förvandla till minst 20 000 ord så fort som möjligt. Helst innan slutet på veckan. Jag måste ringa skatteverket, köpa blommor till grannarna, tvätta kläder. Köpa schampo, köpa tandkräm: allt som hör ett vanligt liv till. Allt som hör mitt vanliga liv till.

Men jag är inte framme än. Jag sätter igång Mule Variations (hans bästa album? Jag vet inte), läser vidare i Mojo och låter inspirationen sätta sig till rätta i sin nya soffa i den gamla lägenheten där den spenderat större delen av bådas våra liv: i hjärtat. Nu börjar andra halvan av 2010. Jag öppnar min famn och går den till mötes. Hej liv. Vi fortsätter nu.

11 06 10

2010-06-11T13:15:00.004+01:00

Den senaste veckan har varit en av avslut. Först ut: tidningsavslutstårtätning.

Tårtan i fråga.

Och Marcus Pettersson.

Det var det avslutet. Det fick bli ett kort ett, fotomässigt.

Nu, nästa avslut: sista dagen i skolan.

Mikael, sittandes, väntandes, bullätandes och kaffedrickandes.

Det var det. Ännu kortare behandlat rent bildmässigt.

Nu kommer däremot något som behandlas ganska ingående: avslutsfest.

Trapphäng utanför hg i linkan. 80's style.

Bobo. Öl.

Mattias Frisk, konstnär, musiker, museichef.

Jag fick rödvin. Det var gott med rödvin. Tack så mycket det.

Inte illustrerat här, men de båda var glada och upprymda för de har fått lägenhet till hösten. GRATTIS.

"Vin", tänker Mikael. I övrigt: tomrum.

Öl.

Jo, jag sade: Öl.

Kasettbandsjockeyn Joel förser sin pöbel med kasettbandsmusik. Vilken hjälte.

Tur, tur. Duvor.

Pieces of Joel - den engelska titeln på filmen om den här mannens liv. (Ps. Joelbitar. Ds..)

Det förekom mycket brösthår under eftermiddagen och kvällen.

Så fint!

Och vin. Brösthår och vin. Och öl. Brösthår och vin och öl. Och musik.

Brösthår, sade jag det?

Och öl, nämnde jag det? Öl och färgglada strumpor.

Joel gillar folk som håller rent. Hans favoritidoler är Anticimex. Gulligt.

Just ja, det röktes också.

"Va?! Gjorde det?" Mikael slutar aldrig att förvånas. Av någonting. Alls.

(Ps. Jag vet att skärpan är på träden. Ds..)

Vi skulle gå hem till Pieces of Joel för att urinera urin.

För att kissa kiss, dårå.

Jag valde fel dörr från början och hittade en skattgömma.

Efteråt tog jag rätt dörr. När jag var klar utforskade jag lite mer och hittade en annan slags skattgömma.

Robert blev hänförd av Snygg-Ozzy Osbournes 70-talsfrippa.

Tillbaks vid trappen utanför Hg:s. Helt lysande. Öl och kasettband och häng.

Sedan tröttnades det och gruppromenerades hem till Pieces of Joels lya igen.

Undertecknad utdelar uppskattning via klappehand.

Undertecknad syns på färgbild.

Unleashed!

Sen känner jag mig manad att visa en bild på världens argaste människa, som delade buss med oss på vägen hem. Explosionen ser inte ut att vara långt borta när den här killen är med. I honom lever krig och svält och pest och pina; allt han vill är att visa världen hur det känns. Han ser nästan obehagligt förbannad ut. (Han såg så ut hela vägen.)

Med vänligaste hälsningar,
Undertecknad.

07 06 10

2010-06-07T15:46:00.004+01:00

Sveriges nationaldag kom och gick. Jag är dålig på att fira överlag, jag brukar varken lägga särskilt stor vikt vid min egen eller andras födelsedagar, jag hejar inte på ett enda lag i en enda sport, så mitt lag vinner aldrig och jag har aldrig någon anledning att fira en sådan vinst. Jag brukar bli lite varm när jag upptäcker att någon favoritförfattare har kommit med något nytt, eller om jag får reda på att en favoritförfattare skriver något nytt. Jag kanske ler eller skriver något om det på twitter, något i stil med, "Fan vad nice, ny bra bok snart. Hejdå."

Även nationaldagen gick i detta lugns tecken. Tove fick ett sms från gamla goda Snyggleo, "[kom ut till vattnet annars dödar jag er.]" (Vissa delar av hans sms har dramatiserats för ökad effekt.)

Vi tänkte att eftersom vi båda (jag själv och Tove) faktiskt är åtminstone lite sugna på att fortsätta leva, så borde vi kanske åka ut till vattnet och hänga lite på stranden. Matlagning ägde rum, väskpackning omhändertogs, kläder åkte på och av, ytterdörren låstes upp, öppnades, stängdes, låstes. Hissen kom upp, vi klev in, åkte ner. Och där var vi på väg.

Det är fint med sommar, och det är underbart att kunna sitta ute i parken och äta och mysa och hänga och ha det bra. Men för i helvete. Hur svårt ska det vara att inte slänga all skit på marken när man är klar? Empiriska studier visar: Inte särskilt svårt.

Till fots genom staden, lyfter blicken - världens gulligaste par. Klick. Publicerat på internet.

Det var ett (bland pensionärer) frenetiskt firande i centrum i Norrköping. Hela huvudgatan hade spärrats av och fyllts med bord runt vilka hela världens sextiofem-plusare hade placerats. Jag gav blanka fan i att fota det, men det var så det såg ut. Det var ganska gulligt. Jag älskar sextiofem-plusare. När jag blir stor ska jag bli över sextiofem och då ska jag ha välkammat hår och fina kläder och hemma i mitt vardagsrum ska jag ha en skål i vilken det ska ligga en stor hög med hopklistrade karameller, och om man lyfter en får man upp alla. Sen ska jag sitta och illmarigt fnissa och fnysa för mig själv när mina barnbarn försöker bända loss enskilda karameller. De ska vara skitäckliga, karamellerna. De ska vilja bli utspottade när man stoppat dem i munnen.
När barnbarnen spottat ut dem ska jag säga, "Jaha, du ville ha gott godis?" Sen ska jag gå till skåpet i köket och plocka fram godis som inte ligger i en skål som alltid står framme, där godisarna inte klistras ihop, och som inte smakar helvete.
Ah, det kommer bli en bra dag.

Här är en bild på en människa som är galet trendig. Jag fick nämligen lära mig förra helgen att det är hemskt trendigt att blanda olika sorters jeans (särskilt om man under tiden uttalar det som /ˈʃɔːns/).

Inläggets enda färgbild. Svenska flaggan, vitaminbrustabletter och etnisk diversitet.

Smutsigt tak till busshållplatsen.

En till busschaufför i ytterligare en spegel.

Sedan var vi framme vid stranden. Där åts det sallad, lapades sol, pratades skit och oskit. Sedan åkte kamratpar ett hem, varpå kamratpar två tog över facklan. Mikael och Johanna.

Ankartatuering. Vad mer kan man begära av en vän som ska vara med på bild. Vad sade du, "ingenting?" Just precis, ingenting.

Det planerades att bada. Jag, stolt och stark och väl övertygad om min fysiska förmåga till strid, erbjöd mig modigt, om än en aning dumdristigt, att vaka över våra personliga tillhörigheter.

Äntligen är min B-uppsats inskickad. Äntligen kan jag återgå till skönlitteratur och lämna skolläsande bakom mig för en tid. Susanna Clarke får stå för de första 1005 sidorna.

Vid försök ett lyckades endast en av de modiga ta sig ner i det böljande (nåja) blå (mja).

Se, beskåda, låt ditt getöga vila på: ännu ett ankare (bildens övre vänstra hörn, Johannas arm). Fantastiskt.

Vid badförsök nummer två lyckades även Tove min Tove ta sig ner i djupets skrämmande mörker. Jag själv? Jag hävdar som följer; att jag badat förut, jag vet vad det handlar om. Faktiskt, och nu ska jag berätta, så badade jag så sent som för ett par timmar sedan i mitt eget kar. Vatten och jag, som vätska och kroppar. Ganska exakt så, faktiskt.
Men som sagt, Tove tog sig ner i vattnet till slut. "Det var inte så hemskt som jag trodde när man väl var i." Visst, visst. Intala dig det du bara. Jag vet nog hur hemskt det var. Mina tår, ja faktiskt hela mina fötter - ända upp till och över fotknölarna - var nere i och provade på vattnet. Det var just precis så hemskt som jag trodde det skulle vara.

Åt andra hållet var solen. Johanna kikar här efter för att se om den verkligen var kvar.

Det konstaterades att så var fallet, varpå lapande fortlöpte.

"Ligga?" tycks hans blick fråga. "Ja varför inte", hörde jag min mun svara. Eller nja, inte riktigt så.

Men jag sänkte min blick ändå, inte så litet röd i ansiktet.

Jag trodde jag såg ett spöke, men det var ett badlakan. Jag tyckte sedan att jag såg ett spöke, men det var bara Mikaels bleka hud.

Har man inget bättre för sig kan man alltid slänga sig på cykeln för att sätta sig på en bänk för att stirra ut över vattnet. En lika bra sysselsättning som någon. Särskilt i dessa dagar.

Tiden regnade över oss och plötsligt var hemvägens resa påbörjad.

Och avslutad lika fort.

Jag skulle inte rekommendera dessa bananer.

Det var det, var det nog.

Från händer,
som sitter,
på,
Nicl.

05 06 10

2010-06-05T23:37:00.006+01:00

För första gången på ett tag kommer nu några bilder som jag faktiskt är lite nöjd med. Ganska länge nu har jag fotat mest för att hålla det igång, för att hålla det som rutin. Inspirationen har legat någonstans i bottnen, begravd i sanden och slammet.
Och så plötsligt kom en dag när det inte kändes lika värdelöst längre.

Vi kör igång.

Först ut, en busschaufför.

Han tog oss på en utflykt.

Ut till Bergs slussar. Glassätande, naturpromenerande, vattentittande, mygg- och knottfäktande, är bara några av sakerna man kan göra där.

Roligt.

Ett tåg tog oss hem.

Vi åker bort från vattnet för att surfa.

Rött rött. Rött.

Hon var galet hungrig den dagen, Tove. Fem pizzor satte hon i sig. Och hon hatar verkligen att hålla rent.

På väg mot en smygpremiär av en kortfilm en vän till mig hjälpt till att göra; som Toves klasskamrater gjort.

Den ena har faktiskt ett skärp i midjan och låga skor.

Tut.

Vännen i fråga, Snyggleo

Toves fingrar efter Tove gått.

De tre som jobbat med filmen som inte är Leo.

Det var allt. På återskrivande.
Lars Niclas Fasth