11 06 30 (Re: SN och humaniora)

Ett anspråkslöst förtal

Hör på mig nu, rimlighetens och effektivitetens folk. Vad jag presenterar framför er här är inte något annat än förslag på vad som torde vara ren och skär självklarhet. Låt mig presentera det på följande vis.

Egentligen är det ju väldigt ineffektivt att föräldrar själva ska lära sina barn att prata. Dels tar det ju tid, kraft och energi från föräldrarna - tid kraft och energi som skulle kunna användas till arbetsverksamhet - och dels är det väldigt sällan så att föräldrarna själva är de med bäst kunskap inom språkutlärning.

Nej, det bästa torde vara att barnen vid ungefär ett halvt års ålder börjar i skolan. I och med att det är ett halvt år, får barnet tid att acklimatisera sig vid omvärlden utanför livmodern; det första halvåret fungerar lite som ett slags sommarlov för vila och styrkesamlande.

Den första dagen i den sjunde månaden i en ny människas liv, bör den riktiga språkundervisningen påbörjas. På så sätt kan man tycka att barnet i fråga borde vara språkfört och välrutinerat nog att välja sin egen gymnasielinje någon gång runt tioårsåldern, istället för runt femton som det är nu. På så sätt har vi sparat in hela fem år i ren effektivitet.

Det är ju känt och konstaterat fakta att människan är som starkast och spänstigast i sina yngre år. Ju äldre man blir, desto mer ineffektiv blir man, när man väl passerat en viss gräns. Människans liv bör därför ägnas åt arbete i så hög grad som möjligt tills denna gräns är nådd. För att påskynda detta är den kommunala språkundervisningen istället för språkundervisning från föräldrarna ett förslag.

Ett annat förslag har Svenskt näringsliv kommit med: Att - i en förlängning - helt sudda ut de humanistiska ämnena från (ungdoms)universitetsämnena. Om man så tidigt som möjligt skola bidraga till att vara en effektiv del av mänskligheten, är det den tekniska vägen som skall tas. Här råder det inga kluvna meningar och det är inte tu tal om saken: Effektivitet nås genom hårt tekniskt arbete. Det är allmängiltig kunskap att en humanist endast lägger 4-6 timmar på sina studier i veckan: Nämligen föreläsningar och seminarier. Övrig tid lägger en humanist på sådana saker som att sitta hemma och konsumera litteratur (något som skall begränsas till överåldern, som den nya klassen kommer heta - mer om det strax), gå på museer och dricka rödvin i våra parker. Ett fullt och sant slöseri med tid såväl som liv.

En studerande av de tekniska ämnena, däremot lägger i snitt ner minst 60 timmar per vecka på sina studier. Det enda som bör kunna ändras här (förutom att snittåldern sänks med dryga åtta år, då barnen kan komma tidigare ut i skol- och arbetslivet med denna nya spädbarnsspråkundervisning (detta uttryck måste omarbetas och effektiviseras; endast humanisterna nyttjar ord längre än tretton tecken)), är att man bör kunna effektivisera raster och pauser i studierna. Exempelvis är det inte en människa på denna jord som behöver ett helt sommarlov på sig, om man istället ser till att viga fem minuter av varje arbetstimme åt en effektiv rast. Kanske kan där komma att finnas fikabröd. Detta kan diskuteras på framtida möten.

Om man anammar detta utbildningssätt bör man redan vid sexton års ålder vara redo för det spännande och utmanande arbetslivet. Dock vill jag skjuta upp detta ett år, ända tills det att människan fyllt sjutton år. De sista par åren av människans skoltid hamnar nämligen i kläm med den uppväxtsmekanism som brukar kallas puberteten (jag är dock övertygad om att efter inte mer en generation präglad av denna effektivitet kommer att leda till ett botemedel mot såväl pubertet och menstruation, vilket gör att man i framtiden kan låta människorna börja arbeta redan vid sexton, och att kvinnorna inte underpresterar de veckor i månaden som nu vigs åt smärta).

När människan så är postpubertal, eller har uppnått sjutton års ålder - här måste gränsen dras; de som är senare in och ut ur puberteten får helt enkelt lov att ta i litet extra vid studietidens slut - sätts den direkt i så effektivt arbete som möjligt. Där stannar den sedan till pensionsåldern (som även den kan diskuteras rent prestations- och effektivitetsmässigt; är det verkligen rimligt att man skola sluta sitt arbete redan vid 65, när man säkerligen kommer leva åtminstone tio år till efter detta? I många fall, med dagens utveckling, säkert tjugo år efter sin pension. Men detta får diskuteras vid senare tillfälle.)

Så kommer vi åter till humaniora. Humaniora bör ägnas helt och fullt åt överåldern, det vill säga den post-pensionära fasen i människans liv. Pensionen präglas i regel av en nyfunnen livslust och framförallt är det en tid som skola ägnas åt den enskilda människans egna intressen.

Då tiden att utveckla tidsödande intressen radikalt förminskats, särskilt under människans ungdomsår, men också under förändrade förhållanden i och med det nya, effektiviserade arbetslivet, är följden att väldigt få har hunnit skaffa sig någon "hobby" eller annan tidsödande aktivitet under de faser i människans liv som leder fram till pensionen.

Efter pensionen är det dock fritt fram att skaffa sig alla de hobbyer som man tänkas kunna komma på. Och här skall humaniora införas i människans liv. Det ska vara ett ämne för och av överåldern; lärarna skola inte vara arbetsföra, effektiva bidragsmänniskor till det post-humanistiska samhället, utan istället kamrater i ungefär samma ålder som de övriga deltagarna. På detta sätt går så lite av den råa, mänskliga potentialen till spillo.

Det kommer så i framtiden att vara de pensionerade, i överåldersklassen, som står för film, litteratur, konst och vad än de må hitta på, de torra, grå gamla humanisterna. Det blir på så sätt ett tidsfördriv för den delen av människor som ändå inte har någon större möjlighet att bidraga till ett rimligt och effektivt samhällsklimat.

Som post scriptum kan tilläggas det självklara: Handikappade skola avrättas i så tidig ålder som möjligt. Detta gäller även de som ådrar sig skador i vuxenlivet; istället för sjukpension är en tidig död att föredra. Förståndshandikappade, underpresterande, bokstavskombinerade - kort sagt, alla människor med hämmande defekter bör utrotas för deras egen skull och för effektivitetens skull. Men dessa punkter är självklarheter, naturligtvis.